En massa svammel

Jag är inte ensam, men ändå känns det kallt när vinden blåser. Det finns ingen där som håller mig varm, ingenting hjälper - inte ens en varm tröja.
  Paniken infinner sig att jag inte kan göra ett skit åt kylan, eftersom jag står mitt på Antarktis och bara får gilla läget.

Att det tar dagar, veckor - månader, att vandra till varmare breddgrad gör att ångesten blandar ihop sig med paniken.

Jag känner för att bara ställa mig och skrika, men då skulle jag bara bli vars om att det enda som händer är att jag hör mitt egna eko, och det skulle göra att jag känner mig ännu mer ensam.

I wake up
I survive 
I go to sleep


Snart rivstartar skolan igång, jag börjar på en ny kula. Även om grunderna är detsamma där hemma, så tvingas jag in i ett socialt liv där mina tankar kan fösas åt ett annat håll.
 
Det här har jag väntat på, att skolan ska börja köra igång så att jag kan få någonting annat att fokusera på. Men när jag väl kommer hem, så kommer huset ändå stå tomt, jag kommer att göra allt det där jag gör nu. Försöka hitta motivationen och försöka trivas i situationen - att han inte är hemma när jag kommer..

Vi sitter fast i ett ekorrhjul, kan lixom inte ta oss ur. Livet måste rulla på, och då blir texten ovan, skrivet i kursivt, ännu mer vardag.

Han måste jobba, och jag måste överleva. Han måste överleva med det i bakhuvudet att jag saknar honom, att jag känner mig halv och att han inte räcker till - jag känner själv att jag inte räcker till.

Hur ska man kunna leva i ett samliv ensam, och hur orkar man?

Tro inget annat, jag älskar min man. Han är det bästa i världen, det vackraste i världen - mitt livselixir.
  Vi älskar varandra mer än ord kan beskriva.

Det är därför det är så svårt att acceptera att han är borta 12 timmar om dygnet, 6 dagar i veckan. Han är hemma och sover 8 timmar, och vad blir kvar till oss, till barnen?

Jag är så arg, så bitter. Jag har ångest så fort jag tänker på IKEA, där han jobbar.. Jag avskyr stället tack vare att dom tar honom i från mig, att dom har sådana arbetstider som dom har. Omänskliga, och inte alls passande för småbarnsföräldrar.

Jag ska ändå orka, mitt i ångesten, att ta hand om mina tre, fina barn. Jag ska orka sköta hushåll, och ta hand om hunden. Orka med mig själv, och hinna med allt omkring.
  Men jag dunkar ofta huvudet i väggen, och undrar hur fan jag ska orka - när varje ord skär i öronen på mig. Varje litet ljud gör så jag tappar balansen.

Avlastning vore väldigt tacksamt, men för mycket begärt. Hade jag haft pengar, hade jag anställt någon som tar hand om hushållet, och kanske min ångest med.
  Någon som vill ha den? Jag skänker bort den!