När man inte kan falla lägre.

Man pratar mycket om att man ska hänga kvar "hang in there". Men vad händer den dagen man inte klarar av att hänga kvar, inte orkar kämpa mer?
  Man kan ju inte falla lägre än vad botten är.

Är det så att man bara blir sittande där, i en position och man inte kan förmå sig att ta ett steg till?

Gråten i halsen har jag - varje dag. Det verkar inte som någon kan sätta sig in i den situation man befinner sig i. Och jag vet väl egentligen inte heller om det är det jag begär - eller borde det vara något jag borde begära?

Borde jag kunna begära att någon förstår mig, som orkar trösta och som kan bära upp mig den sista sträckan?

Skulle jag må bättre av att någon förstod, skulle min ensamhet inte längre vara aktuell - skulle jag alltså inte vara lika ensam?

Men vem har lusten, och vem har energin att bära någon på axlarna.
  Alla har en ryggsäck, och den är tung nog att bära.

Kommer jag någonsin att må helt bra, vara helt tillfreds med livet? Måste jag vara helt tillfreds, eller måste jag acceptera min vardag - att den är som den är?

Konflikter blir mellan parterna, och båda faller i gråt - varje gång, vid varje samtal. Vi saknar, vi gråter, vi älskar och vi säger hej då.
 
Jag är inte född till att stå på egna ben, jag trivs med de andra två benen jag har - min mans ben.
  Utan dom faller jag, likt en cykel utan stödhjul.

Är det meningen att man ska leva ensam, eller är det meningen att man ska behöva ha stödhjul hela livet igenom?

Livet är komplext, och det är ett pussel. Mitt livspussel ändrar färg och form hela tiden, så jag har tappat lusten att pussla, tröttnat på att leta efter nya bitar att passa in. Det handlar inte om bekvämlighet, utan orken är helt slut..

Det känns som mitt liv är som en ballong, för varje dag fylls den med luft - och jag vet, jag går och väntar på, att den kommer att spricka när som helst.
  Och vad händer då?

Faller jag ner på knän, för jag antar att det är det lägsta jag kan komma från min position - min plats på botten.

Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer än vad jag kan, men när det känns tungt att bära upp min kropp - hur ska jag då orka bära upp mig psykiskt... ensam?

Jag har aldrig gillat ordet, eller innebörden, av ensamhet...

Vad är jag, om inte en droppe i havet egentligen.

Vad är mina tårar egentligen, om inte en extra droppe i skyfallet.

När min man är hemma, kan man jämföra det med att ställa fram en present framför ett barn på födelsedagen. Och när han försvinner iväg igen, så är det som att ta bort paketet från barnet och säga "Ha, där fick du. Det trodde du va, att du skulle få behålla den här".

Så vem  är jag, utan dig, om inte en i mängden. En i folkmassan, som lätt kan smälta in och bara försvinna.

Det känns konstigt att säga "Jag saknar dig", till en person man ser i ögonen....