Karusell

Frossa, spända muskler, yrsel, koncentrationssvårigheten, nära-döden-känslan. Det summerar min kväll och min natt.

Dalen är djup, toppen är hög och extremt kort.

Jag undrar för varje gång jag dalar, om jag kommer orka upp igen.. Panikångest är någonting som blir en del av en, för resten av livet, vissa perioder klarar man av att bemästra den, men andra gånger är det svårare.

Idag tog jag i alla fall beslutet, att försöka återuppta kontakten med psykiatrin för att bli en fungerande människa igen. Jag orkar inte av att känna mig utanför, som att det är sjukdomen som styr mig.
  Jag vill känna mig någorlunda pigg någon gång, känna meningsfullhet och bara kunna glädja mig åt någonting simpelt.


Trött på att ha spänningsvärk, illamående och ha ont i magen. Trött på att det ena löser ut det andra hela tiden, trött på att ursäkta mig för att jag inte orkar. Trött på att inte kunna ha någon förståelse för vad det är jag blir deprimerad över.

För det är så, när man är som jag, att man kan falla djupt ner och inte förstå varför. Det behöver inte finnas någon utlösande faktor, i alla fall inte som jag kommit på, utan det bara blir så..

Så när min man frågar mig vad jag är ledsen över, så finns det nästan aldrig något svar.. Just den dagen, just den tiden, behöver jag få tysthet och få gråta.

Det är också en del av mig när jag är på väg ner, har jag märkt, att alla ljud blir dubbelt så höga. Ljuset blir dubbelt så ljust. Så jag klarar varken av intryck eller ljud av något slag, utan jag måste få vara ensam. Men när man har familj, så finns ju inte alltid den tiden att stänga in sig på.

Sen är det väl inte en önskan att sträva efter, tysthet och mörker, då man vill vara en fungerande mamma i en fungerade familj.

Dysfunktionell, inte som alla andra, säregen, och ensam. Sådan blir och är man när man blir som mig.

Ingen kompis orkar med en, svaren blir alltid, när någon väl frågar, hur man mår är - Jo, det rullar väl på.

Jag har blivit allt mer åt hållet att jag inte alltid orkar svara på telefonsamtal eller sms, nu är det i och för sig bara telefonförsäljare som ringer mig så det är väl inget betydelsefullt i sig.
  Men det är tråkigt, för den sociala biten faller bort.

Nä, nu var det slut på det här blogginlägget. Mer gnäll kommer.. Var så säkra!