Ett vandrande apotek.

Jag känner mig som ett vandrande apotek efter att jag fått tilläggsmediciner och medicinhöjning av min vanliga medicin.

Antagligen har jag hamnat i en djup depression också och behöver antideppresiva mediciner som tillägg till mina stämningsstimulerande.

Jag känner mig extremt trött och slak. Jag skulle kunna sova dygnet runt och jag hittar ingen motivation till någonting nu. Barnen vill åka och bada och jag känner mig som världens tråkigaste förälder just nu som inte orkar.

Jag vill så gärna, men jag vet att skulle jag utmana mig själv just idag, så kommer jag ligga med ångest i soffan ikväll..

Så disfunktionell och bortdomnad. Jag orkar knappt lyfta mina armar för tillfället. Jag har fått insomningstabletter också för att ta, men jag är så trött så att jag somnar utan problem. Jag behöver inte ens tänka på mina bekymmer jag har kvällstid, för jag orkar inte.

Jag var på en akuttid i fredags, för en händelse som hände dagen innan. Vad det var för händelse är inte relevant just nu och ingenting jag känner för att dela med mig. Dom ville att jag skulle åka till en specialist direkt, men dom fick tag på en läkare på plats som skrev ut mediciner åt mig.
Sen blev jag hemskickad med en lista med mediciner.

Vi skulle ha kontakt idag, får se om dom hör av sig. Dom, och jag, har väl förstått att jag behöver stöd nu för att klara mig framåt.

Ibland känns det riktigt hopplöst att ens försöka ta mig framåt, ibland vill jag bara vara som nu, men någonstans inom mig så finns en kämpe som verkligen vill ta mig ur dimman för att befinna mig i solen ett tag.

Andas fritt, tänka fritt, inte alls tänka, glädjas, gråta och bara finnas.
Ha normala känslor.

Mediciner, verkar vara en lösning för allt. Tilläggsmediciner behövs också, för att ta bort biverkningarna från dom andra medicinerna. Jag har till och med skaffat en dosett för att lägga mina tabletter i.

Men jag går igenom vad som helst för min familj, för en dag kommer jag orka med att leva fullt ut. Just nu får jag acceptera att jag går på sparlåga, hankar mig fram.

Just nu behöver jag lugn och ro, jag behöver stillsamhet. Jag behöver att alla mina nära accepterar att det är så här, för jag är sådan här. Tålamod får ni ha.. I och för sig, vet jag inte vilka ni är..
 Men någon i alla fall, ha tålamod.