Känslan av hopplöshet..

Är man så dåligt som man ivrigt försöker inbilla sig att man inte är?
Är jag så kass, att ingen vill ha mig?
Vad har dom att gå efter?
Är första mötet med mig så dåligt att man dömer ut mig redan då?

Jag har sökt ett 10-tal praktikplatser, alla har sagt nej.. Jag hatar meddelandet "Tack för visat intresse, men..".

Har jag valt fel bransch? Vart är min plats?
När ska jag behöva sluta kämpa, för att hitta min plats i samhället?

10 år som timvikarie är inte tillräckligt
20 år av psykisk ohälsa, där jag har blivit slagen på. Hur länge ska jag behöva kämpa för att kunna ta ett steg framåt?

I vården kan jag inte längre arbeta, jag har inte den tiden eftersom min man har tagit över min del att arbeta obekväma tider. Att få ett heltidsjobb finns ju inte heller förresten inom vården och sen att jag har atopiskt exem fungerar inte heller i vården.

Vart fan ska jag ta vägen?

Den sista praktikplatsen som jag hoppades på, det kändes så bra på intervjun, men idag kom meddelandet jag hatar genom telefonluren istället.. Det känns så jävla orättvist, när ska livet ge mig LITE tur?

Jag var lixom så dum att jag satt och planerade hur jag skulle ta mig till praktiken, hur bra jag skulle trivas och vilken chans det hade varit för mig att finna en plats där jag skulle trivas.
Så jävla naiv är jag.

Jag borde ha lärt mig sedan tidigare att det är dumt att hoppas på någonting som aldrig kommer hända ändå..

2015 skulle ju bli mitt år, där jag skulle få ett bra jobb, en chans att bli bra och må bra. Där vi skulle börja titta efter hus, där mycket spännande skulle hända.
Allting börjar fallera, ingenting av det där kommer att hända.

Om det är så jävla svårt att få en praktikplats, hur lätt kan det då vara att få ett riktigt jobb?!

Jag är ingen dålig medarbetare, jag är engagerad och positiv på arbetsplatsen. Jag älskar att göra skillnad och ger verkligen allt. Jag har kanske ingen större erfarenhet, men hur ska jag kunna få det om jag aldrig får chansen?

Ett orimligt krav från en arbetsgivare..

Jag är inte en del av samhället, jag är utanför det. Jag finner ingen lust överhuvudtaget att ta mig framåt längre, vågar inte hoppas på någonting alls.. Tillbaka till ruta ett, hitta glädje och hitta någonting att vara glad över.

Klart jag har min familj, men det är INTE samma sak. Dom är jag lyckliga över, självklart. Men att hamna utanför arbetsmarknaden och känna att allt man gör går sönder är hemskt.. Jag känner mig som en utböling.


Jag känner mig maktlös över mig själv, vart ska jag ta vägen, vad behöver jag göra?