Tyst, snälla tyst. Jag hör ändå inte vad ni säger när ni pratar om varandra. Det är ett ständigt brus, det är som en motorväg. Jag uppfattar att bilarna åker, men uppmärksammar inget mer.
Mina tankar går i ljusets hastighet och jag hinner inte greppa tag i en tanke förrän den andra tar vid.
Jag känner igen det här, hastigheten och platsen som jag befinner mig i just nu. Det är gränslandet, gränsen mellan sunt och osunt. Jag väger på kanten, jag är trött. Trött och rädd - tänk om jag ramlar i? Tänk om jag faller långt, finns det ljus där nere - finns det en stege?
Eller är det som det andra stället, bara leriga väggar med en botten som är mörkare är natten i december?
Kanske är det just det jag behöver göra, släppa taget och ramla i, bara för att se vart jag hamnar och om jag kan ta mig upp på egen hand?
Jag känner en inre stress, en stress som uppkommer bara sådär för ingenting. Det behövs inte mycket för att motorvägen inuti mig ska bromsa upp av rusningstrafik där alla trafikanter befinner sig bland avgaser, stress, frustration och ilska.
Tänk om alla kunde lära sig, att hålla jämn takt, åka i tid och respektera varandra, vad det hade förenklat och flutit på. Men riktigt så fungerar det inte, inte heller så fungerar våra tankar och vårt psyke. I alla fall inte mina tankar, dom ska surra runt där inne, kvävas av avgaser och ge en känsla av frustration, rädsla och uppgivenhet.
Det kommer alltid finnas idiottankar precis som det alltid kommer finnas idioter i trafiken som bara gasar på utan att tänka efter före, som kommer riskera livet för att komma ikapp den tid som gått förlorad för att man inte kom upp i tid på morgonen.
Idag, idag är jag helt fel ute med min sinnesstämning. Jag känner mig inte alls i harmoni med mig själv. Jag är trött och tankarna kommer spränga mitt huvud snart. Jag har inga specifika tankar, utan det är den där motorvägen jag snackar om. Det är helt enkelt fullt ös där inne och jag hör inte musiken för alla toner.
Jag har fått äran att höra så många historier idag, blivit fylld med känslor och med tacksamhet. Men idag, just idag tackade min hjärna för sig och sen gick den och vinkade adjö.
Men hörni, jag har ju gjort det här förut. Alltså det här att fastna och falla ned i min depression som jag har och som är återkommande (läs kronisk), men sen också rest mig och gått vidare. Det är det man behöver, man behöver bli mörbultad, precis som efter ett hårt gympass. Man ska vara sliten och utpumpad för att kunna bygga sig stark.
Låt mig vara lite deppig nu, det är inget farligt. Min kropp ber mig bara att tagga ned, bromsa och sänka farten. Den ber mig att sätta mig ned, gråta lite, skratta lite innan jag väl börjar gå vidare igen. Så låt mig tycka att livet suger lite, eller ja, inte livet för det är fantastiskt, utan låt mig tycka att mina funktionssätt suger lite - för dom är inte alltid enkla att hantera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar