Åh, har förespråkat att man ska se till det man kan göra - och inte bara se på dom saker man inte kan göra. Jag har ältat mig i min smärta och insett att min smärta, speciellt i knät, kommer vara kronisk. Hålla i för evigt, utan att jag kan göra någonting åt det.
Det är svårt att blicka framåt, när någonting drar en tillbaka. Jag har ökat medicineringen för min depression, jag försöker hitta mig själv i min sjukskrivning. Försöker hitta min plats i samhället, vilket yrke som egentligen passar just mig.
Det är ingen lätt matematik, och det är inte lätt att motivera sig att ta steget framåt och verkligen fundera.
Det är sista chansen för mig att plugga då jag enbart har 8 terminer kvar att kunna studera på högskolenivå, det räcker till att bli lärare, antingen förskolelärare eller grundskollärare.
Lutar jag mig tillbaka in i mina tankar så vill jag skita i allting, fortsätta tycka synd om mig själv och mina funktionsnedsättningar, både dom tillfälliga och dom kroniska.
Jag kommer alltid att vara introvert, deprimerad och ångestfylld. Antagligen kommer jag aldrig att sluta med mina mediciner, och jag kommer alltid vara en funderare och drömmare.
Men samtidigt har jag allting jag önskar mig, utanför mig själv. Jag har mina barn, min man, vårt hus och mina syskon och föräldrar. Jag har allt det materiella och alla dom jag vill ha i mitt liv.
Det är dock inte alltid en tröst, man är sig själv närmast. Men kärleken från mina stärker mig såklart inifrån och ut.
Just nu är jag inte låg, jag har bara kommit till insikt om hur landet ligger. Att jag måste ta ett beslut, att jag måste finna mig i det som nuet har gett mig.
Jag får försöka hitta någon annan väg att gå. Jag ska stå på mina inlines till våren, jag ska dra min tur på landet i ett par timmar och lukta in våren och njuta. Jag kanske kommer ha ont i knäna och fötterna efteråt, men det kanske jag får acceptera om jag ska kunna leva ett aktivt liv?
Jag kommer få bygga upp min axel, min skuldra och min rygg från noll igen. Jag kanske måste inse att jag får starta från ruta ett, kanske är det inte en sån dålig idé. Jag vet att ett aktivt liv passar mig, då mår jag som bäst när jag ser att dom hinder jag tidigare sett har gått att klättra över.
Jag kan inte lägga mig platt, jag kan inte lägga mig och självdö. Jag måste ha någonting att kämpa för. Ett nederlag får en att tänka i ett annat perspektiv och komma på nya idéer hur man kan ta sig vidare eller runtom någonting som varit omöjligt att ta sig över.
Man är sina tankar, man är sig själv närmast. Bara en själv kan göra förändringar med de funktionssätt som man besitter.
Bara för att man inte kan gå på sina fötter, betyder det inte att man inte kan ta sig framåt.
Bara för att man inte kan simma, betyder det inte att man inte kan ta sig fram över vattnet.
Bara för att man inte kan springa, så betyder det inte att man inte kan nå sitt mål som ligger mil framför en.
Bara för att man är kronisk deprimerad, betyder det inte att man inte kan känna glädje i någonting litet. För oftast är det dom små sakerna man ska uppskatta, då dom ger dom bästa minnena och är dom bästa upplevelserna.
Jag kan komma på vart jag hör hemma, jag ska få en arbetsgivare som vill ha mig kvar någon dag.
Jag kanske skulle plugga, våga ta chansen - den sista chansen.
Det här kanske är min vändning, att acceptera att nuet är nu - och inte sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar