Nystart

Ibland är de svåra valen egentligen de enklaste.
  Man snöar in sig i rädsla och i ovissheten för att våga göra en förändring.

Vad jag vill och vad jag egentligen vill är två olika saker.

När polletten trillar ner så ser man allt lite klarare, och när man får höra utifrån att man borde sätta sig ner och tänk efter, så kommer allt till en - sådant man inte såg förut.

Jag var arg på psykvården förut idag, för att ingen kunde hjälpa mig med mediciner. Men egentligen så kanske den bästa medicinen är att lita på mig själv, och att faktiskt inse hur läget är.

Ifrågasätta ångesten som kramar om mig och känna efter vart den egentligen kommer ifrån. Aktiv självhjälp.

Jag har skrivit tidigare att jag inte är min sjukdom, men vet ni - jag har varit min sjukdom, och alla andras också.

Jag älskar att jobba inom vården, men det kanske inte är ett yrke som passar mitt psyke, eftersom jag bryr mig allt för mycket om alla andra, och vill vara alla till lags hela tiden.
  Det är nog kanske det som gör mig ångestladdad och trött?

Psykologer och läkare har frågat mig hur länge jag har känt såhär, och nu kan jag svara ärligt - i åtta år, sen jag satte min fot för första gången inom vården.

Jag känner nu att jag har fel diagnos, jag borde inte ha någon alls. Jag är bara trött och sliten, som alla andra inom vården - speciellt dom inom vården som har tre små kottar hemma..

Att letat efter diagnoser, som jag har gjort för att hitta en orsak till varför jag är som jag är, och känner som jag gör, är ett heltidsgöra.. Tro fan jag är trött..

Karriärsbyte är nog inte så fel ändå? Värt att prova, än att fortsätta leta diagnos efter diagnos.