Jag sa till min psykolog att jag vill kunna leva, vara lycklig. Och hon menade på att det bara är en norm som människan satt upp - som är alldeles för högt uppsatt realistiskt sett.
Är att le med glädje, ett för högt uppsatt mål?
När ångesten sliter en åt olika håll, och hjärnan inte samarbetar med verkligheten så är förvirringen totalt. Att känna glädje åt ting är för längesen borta.
Ingen läkare eller psykolog kan förstå sig på mig, och jag känner att de flesta är inkompetenta. Ingen förstår mig när jag säger att efter en bra dag, så kommer någonting som gör att allt faller.
En bra sak kommer inte med någonting ont i slutändan, så har det alltid varit för mig. INGENTING kan vara bra hela tiden.
Min terapi är jobb, jobb på dagtid. För då behöver jag inte fokusera på mig själv som individ, utan leva mig in i min roll som jag har på jobbet.
Tyvärr så går jag helt utan fast arbete, går på timmar - väldigt få timmar.
Jag är inte längre flexibel, vilket gör att det är svårare med att jobba.
Eftersom min man jobbar 5 dagar varje vecka, och alltid kväll - så finns det ingen möjlighet för mig att jobba.
Vi har inte lyxläget som många, där dom har föräldrar eller bekanta som ställer upp. Därför haltar man ekonomiskt och lite som familj.
Man kan ju byta dagis, och sätta dom på kvällskvisten och nattis - men då hade ångesten dödat mig helt och hållet.
Jag hoppas jag kommer in på yrkeshögskolan till hösten, jag tror det hade gett mig en skjuts framåt.. Då kommer jag läsa dagtid i alla fall två terminer, och resterande terminer skulle innebära ren praktik. Hur arbetstiderna kommer vara, eller vart dom kommer vara belagda vet jag inte, men man kan ju hoppas på att det blir bra..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar