Det är så märkligt.

Det är så märkligt hur mänsklig och nära till livet man blir när någon går bort, när någon lämnar detta liv bakom sig och går vidare.

Jag hade en vän, under högstadiet och under gymnasiet som gjorde mitt liv mindre ensamt. Som umgicks med mig, trots att andra tvekade över att ens vara i närheten av mig.
  En person, som man senare glömde kvar någonstans efter att man gick in i det vuxna livet.

Man växer ifrån varandra, men betydelsen för att personen fanns där under de svåraste åren i livet försvinner inte.

Jag har inte umgåtts med personen i fråga sen jag var 19 år, men man har ju talats vid när man setts.
  Man har ju svurit lite över valen denne gjort, men eftersom man kände denne såpass bra under tonåren, så vet man ju varför denne gjorde valen som den gjorde.



Det är konstigt, att det ska krävas en död för att man ska inse hur mycket värt allt man har i livet är. Att det man gått igenom, kanske har varit en bagatell i jämförelse med hur andra har haft det.
  Men det är klart, man är sig själv närmast, och sina plågor är också sina egna och de man känner av.


En förtidig bortgång, men för en annan som tror på ett annat liv efter döden så antar jag att denne har det bättre där än här.


Vila i frid.