Från vaggan till väntrummet

Idag satt jag i väntrummet och jag fick en känsla som fick mig att skriva det här. Jag såg en man, tillsammans med en annan man. Dom var närmare 70-75 år. Dom pratade som om dom kände varandra sen tidigare, kanske har dom träffats på samma väntrum som dom nu satt i.

Dom pratade om hur många gånger som dom varit inne hos tanten som sticker nålar i huden, för att låna lite blod. För att se om blodet rinner som det ska, för att nivåerna i kroppen är som dom är.

När man blir pensionär så är risken överhängande att man hamnar just där, på stolen i väntrummet. Där träffar man personer som tillhör samma värld. Där fasaden inte längre är viktig, där man kan få vara den man är. Med skrynklig kropp, med endast små hårstrån kvar på huvudet. Med kammen i fickan och näsduken i fickan.

Käppen står parkerad någonstans bredvid stolen och Röda Hingsten, alltså rullatorn, står parkerad runt krönet. Näsdroppen är överhängande och kommer snart falla ner på de veckade kostymbyxorna av polyester.

Dom blanka skorna som tagits på med hjälp av ett ortopediskt verktyg, samma som med strumporna som sitter uppe vid knäna. Dessa fötter som skorna innehåller tar stappliga steg när namnet ropas upp. Dom har inte bråttom någonstans, inte längre, så varför ska han behöva springa?

Bemötandet är det som är viktigast tycker denne man och gör sällskap med den andra mannen igen när han kommer ut från besöket. Mannen säger att han tycker att alla är så stressade nu för tiden, och att han själv har ägt en bondgård förut. Hans son äger den nu och driver runt den med över 300 grisar. Mannen berättar att han gjort sig VD i företaget, men han jobbar gratis. Det borde man göra i ett företag som man själv äger.

Hur berättelsen slutar för mannen kan jag inte svara på, men jag kan bara hitta på ord med erfarenheter från hemvården där jag sett många människors öde. Allt från att personen i fråga ligger i avföring när man kommer dit, till att personen bara söker sällskap för en stund för att inte bli helt isolerad.

Från att födas, till att sitta i ett väntrum. Jag tror det blir en verklighet som vi alla kommer att uppleva.

Ett barn som växte upp, som kunde springa runt på en gård helt fritt. Som inte behövde tänka på att någon skulle ta honom från sina föräldrar.

Jag har en stilla undran, precis som mannen ovan – vart är världen på väg?

Nio månader går, ibland kortare och ibland blir väntan ännu längre. En födsel kan vara önskat, oväntad eller oönskad. Föräldrar blir vi alla som får ett barn i våra händer, ett liv som måste vårdas för att växa och finna en mening i livet.

En förälder bör alltid ta ansvar för sina handlingar, men alla är inte lämpade till att ägna sina liv för att vattna det förhållande som bör fläta en samman i svåra tider, eller för den delen inte kunna uppskatta de små ögonblicken som gör lyckan fulländad.

Efter någon vecka ska man till barnavårdscentralen, en kontrollant ska titta så att barnet växer och mår bra, att barnet utvecklas precis som det ska. Kontrollanten ska också undersöka om den får rätt bränsle för att må bra. Man ska få amningsråd och man ska vara som urmodern som satt med ena barnet vid bröstet och som tvättade nere i bäcken samtidigt.

Kraven på att vara en bra förälder nu för tiden är lik en fasad som raseras lika fort som det gör när man bygger upp sitt utseende så att den kan dölja smärtan under.

Man ska ut på Instagram, man skapar olika filter på sina barn så dom ser bra ut. Här kommer jag och tänka på att varje barn är unikt – aldrig fult, utan ett vackert skapelse som två människor gjort.

Man ska ha kläder till sina barn - som är tillverkade av barn, men som har det rätta märket som kostar mer än vad som är rättvist. Människor tycks glömma att man köper ett märke – inte en kvalité. I vissa fall kan det säkerligen vara tvärtom, att man köper kvalité.

Jämförelsen börjar i spädbarnsåldern och fortsätter till man tar sitt förnuft till fånga runt pensionsålder.

 Man står med huvudet och skakar några år senare när barnen blivit äldre och undrar vart världen är på väg. Hur kan utseendet spela någon roll? Varför ska 8-åringar ha en Iphone och varför ska barnen sminka sig redan när dom är åtta år?

Någonting är väldigt fel om barn redan som åttaåring ska behöva tänka på sin vikt. Men tittar man vidare, ett steg längre, så står en mamma framför spegeln. Vrider oh vänder på sig och suckar över en bilring, eller kanske en bristning som uppkommit under graviditeten. Precis som det skulle spela någon roll.

En annan mamma springer till gymmet innan barnen vaknar, kommer hem och fixar frukost åt barnen medan hon själv står med en proteindrink i köket och tittar på.

Samma mamma skriver ett statusmeddelande på facebook att hon inte kan förstå varför hon är så trött. Logiken måste ha försvunnit någonstans i suset genom öronen.

Det finns så många olika verkligheter i detta liv, där den äldre mannen inte passar in, där jag inte passar inte – där du inte passar in. Men vet ni, man behöver inte passa in någonstans. Man behöver bara finna sig själv och leva i den verklighet som gör att man själv mår bra i tillsammans med den eventuella familj man har skapat.

Du kommer antagligen också föda ett barn, som också kommer vara den där mannen eller damen som sitter i väntrummet för att bli granskad, som kommer tillhöra en annan samhällsgrupp, där märkeskläder inte betyder någonting.

Ge denne person en ärlig chans att erövra världen, få vara fri och få vara det den är bäst på medan den är liten – ett barn.