Men det handlar om mycket mer än kompetens, det handlar om ödmjukhet, om empati och om förståelse för hela människan. Även personer som räddar liv får lära sig hantera rädslan över att inte kunna rädda livet på någon.
Alla gånger går det inte att rädda livet på en människa och då tar rutinerna över. Man spritar av sängen, man bäddar och man lägger in nästa patient. Skriver ner på en lapp om personens behov och sjukdomstillstånd. Innan personen blir en person, så blir det ett ting, en sak som måste hanteras. Man vänder och vrider för att undvika liggsår, man tvättar av dom, vänder kudden för att den är varm.
Man sätter på nya kläder varje dag, man rakar dom och man bäddar om dom.
Man förvarar dom och man hanterar dom med en lätt hand. Ibland så finns det inte mycket mer än ett skal att tvätta av, men omsorgsfullt så behandlar man dom som vilken annan som helst. Vi är alla kämpar, man ger inte upp för att någonting känns hopplöst. Man ska få behålla sin värdighet tills döden tar över, tills själen lämnar kroppen.
Ödmjukhet är någonting som måste gå före rutiner, man måste se hela människan. Man måste vara ödmjuk mot personen i fråga som befinner sig i en livskris. Dom har bara en att förlita sig på och det är en själv som arbetar med patienterna. Bemötande och förståelse är två saker som vävs ihop och måste beaktas.
Man måste också tänka på, att när en person befinner sig i en livskris så ändras humöret. Det dom säger är ingenting dom menar, det är kaos hos dom. Även om tålamodet tryter, så har man ändå valt att jobba inom vården och ibland måste man bara stänga av och låta det som måste utageras - utageras. Likaväl som det är viktigt hos ett barn att få utbrott så är det väldigt viktigt i en människas sorgestege att känna ilska, hat, sorg och glädje.
När en person har gått igenom sin sorgestege, så befinner sig ett lugn. Dom har kämpat sig upp, dom ska lära sig leva med det dom varit igenom. Man lär känna människan på ett annat sätt, får förståelse. Ibland måste man bekräfta det som har hänt, för att kunna gå tillbaka och påminna hur långt personen i fråga faktiskt har kommit.
Vissa människor, patienter, påverkar en direkt. Känslomässig, det handlar inte om att man tycker synd om dom. Utan auran dom besitter är större än livet. Man får ut så mycket av att jobba med människor, och jag vet att man måste ha distans och inte låta jobbet gå ut över ens tid utanför väggarna.
Men ibland tror jag det är nyttigt, för man blir mer ödmjuk mot livet.
Lär man sig ingenting känslomässigt från vården, så har man antagligen jobbat för länge eller kanske inte ens borde jobba där.
Jag känner mig oerhört tacksam över alla år jag har fått jobba, även om det har varit jobbigt vissa perioder. Denna sommaren har jag lärt mig mer än någonsin.
Jag ska aldrig sluta vara öppen mot livet, jag kommer aldrig sluta tro på att alla är kämpar och att alla kan vinna. Bara en själv sätter gränser, beroende på livssituationen.
Viktigaste av allt - låt aldrig modet bromsa framgången, låt aldrig motgångar bli ett hinder. Var dig själv hela vägen, för ingen är bättre på att vara du än just du.
Det viktigaste målet är livet är att få må bra och ibland måste man kämpa lite extra.
All heder till alla ni som kämpar för att komma någon vart, ge inte upp halvvägs - det är mycket roligare att springa förbi mållinjen. Som Gunde Svan säger - Ingenting är omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar