Längesen.

Det känns så längesen, när man satt där, utanför. I regnet, i mörkret, alldeles ensam. Huvan dragen över huvudet och man hoppades på att ingen skulle se.

Det känns som igår, då karusellen som hade gått sönder slutade att snurra. Där drycken hade tagit sig över huvudet, där man gick med vingliga steg nedför gatan. Längst kanalen, där måsarna skrattade. Antingen åt mig, eller åt någonting annat.

Stegen som gjorde avtryck, som satte spår inte bara i gruset, utan även i hjärtat. Där små gruskorn fastnade och skar upp och gjorde ärr.

Ingen var där inne och kunde laga, det var tomt. Inte ens koppen kunde reparera skadorna, utan det blödde öppet i flera år. Jag blev tömd med energi, på ork och på motivation. Jag gav efter, jag var livets marionettdocka.

Jag drog mig fram med någon kraft som var gömd inom mig, jag kröp fram, men jag kom framåt.

Har försökt att glömma varje minne av det som smärtade mest, men dom dyker fram när dom själv vill ändå. Vissa delar är försvunna, som jag inte ens om jag vill komma ihåg dom, inte gör det.

Kanske är det till det bästa, kanske inte. Någonstans måste man acceptera att det har hänt och sen även tacka för tiden och sedan vända ryggen till. Man behöver någonstans bestämma sig att man inte vill bli förföljd mer av sitt förflutna. Avstampen kommer alltid vara där, men det bästa man kan göra är att låta dom bara bli avstamp - som en erfarenhet, inte som en dragkloss.


Jag kommer vara trött länge framöver, vara utmattad och uttömd. Men det är den enda rätta väg att gå, annars låter jag dåtiden ta över igen. Jag kommer vara begränsad av min rädsla, samtidigt som jag vill framåt och utvecklas.

Vad är mer värt att komma dit man vill, även om det innebär lite blod, svett och tårar? Speciellt när det handlar om att man gör det för sig själv och för att öka sitt välbefinnande.

Jag behöver knuffar i ryggen just nu, en hand som drar mig framåt. Jag behöver bli utmanad, i mindre steg, inte får stora för då kan jag rygga tillbaka igen.