Jag lägger inte någon tyngre vikt på döden just nu, eftersom livet är så långt. Sen vet vi inte vad som händer efter, så varför ens lägga någon vikt på det som händer sedan, som man inte kan göra någonting åt ändå? Kanske föds vi om till något annat väsen, kanske inte.
Innan jag kom hit, där jag är idag, så har jag stannat många gånger. Kommit till många okända platser, där jag inte har kunnat orientera mig. Jag har haft panik, slagits för mitt liv. Snubblat in på barer och druckit från dom flesta kannor. Smakat på livets förbjudna frukt, upplevt förvirring och rädsla och sen sprungit vidare igen.
Levt i ett mörker, levt uppe i ljuset. Snurrat omkring på ett dansgolv och spytt i den vildaste dans som livet har att erbjuda. Jag har aldrig sett min danskamrat, men det har inte spelat någon större roll även om denne har lett stegen i dansen.
Reflekterar över alla stopp, försöker utläsa om varje stopp har en mening eller om allt är sammanhängde. Missbruk, utanförskap, social fobi, koncentrationssvårigheter, panikångest, tvångssyndrom och depressioner.
Jag kan älta och älta det här hela mitt liv, eller så fortsätter jag det jag har påbörjat - plocka ur och sortera. Ta med erfarenheterna men kastar händelserna, förstår ni vad jag menar?
Man kan behålla det som varit till betydelse, men kasta bort ångesten som händelserna har gett. Jag behöver inte återuppleva dom längre, jag behöver inte skada mig själv mer än vad jag har gjort. Det är lixom slut med det. Det som har varit, det har varit. Det jag inte har blivit av med än, det får jag försöka hantera på vägen.
Att tala framför folk, att finnas runtom människor. Ta kontakt med okända människor, ta initiativ och våga föra dom. Det är svårigheter jag tampas med. Oftast blir jag alldeles yr när jag sätter mig i en sal full med människor, men varför ska den rädsla få styra mig mer? Det får väl snurra lite då, jag får väl känna småpanik och känna mig udda. Någon dag kommer det sluta snurra, det vet jag. Speciellt med tanke på att det har snurrat 1000 gånger snabbare förut!
Inte många har sagt att dom "ser på mig" att jag är "sådan där". Det är klart, har man levt hela livet med att dölja det, så blir man ju expert på kamouflage.
Det är just kamouflaget jag har släppt på, annars hade jag inte kunnat föra SE MIG framåt. Jag har valt att släppa fasaden, för att andra ska se att det bakom fasaden är minst lika vackert, att det faktiskt är lika acceptabelt att visa sig själv som den man är.
Jag är här, jag finns, jag existerar och jag är värd lika mycket som vem som helst. Jag kanske inte är vacker för alla, betyder mycket för någon där ute. Jag kanske inte är den klokaste enligt någon, men vem bryr sig så länge man själv tror på sig själv och att ens beslut och åsikter är rätta? Sen kastar man in lite empati och ödmjukhet, så har man helheten. Man har det mest perfekta - man har ett självförtroende och en självinsikt.
I Juli mådde jag inte bra, inte någonstans. Jag var rädd för mig själv och visste inte vart jag var på väg. Det som har hänt dom senaste veckorna har varit omvälvande. Jag har varit svajig både psykiskt och fysiskt, för jag har satt sådan press på mig själv. Jag har inte vetat vart jag skulle hamna, vad som förväntades av mig eller hur jag skulle ta igenom vardagen.
Tack vare min handledare på min LIA-plats så har jag vågat ta mig an ännu större marker än vad jag beträtt tidigare. Han har inte bara handlett mig på jobbet, utan även utanför. Han har gett mig ett sånt stort förtroende och han kommer alltid finnas i hjärtat hos mig. Han har accepterat mig, vågat låta mig göra saker och arbeta självständigt. Han har sett att jag delvis har varit ofokuserad, men ändå släppt mig. Det har blivit mycket rätt, lite fel men ändå helt okej! Han har visat att det är HELT okej att faktiskt ha fel ibland, att det faktiskt går att rätta till. Mänskligt säger han, det är mänskligt att göra fel.
Han har accepterat att jag behöver vara frånvarande då jag har fått politiska uppdrag, därmed har han eliminerat ångesten för mig att faktiskt vara borta från praktiken. Per-Gunnar Blomqvist, du är en fantastisk människa!
Min familj, mina barn, min man, pappa, mamma och syskon. Ni har stöttat mig väldigt mycket sen jag klev utanför dörren och presenterade min psykiska (o)hälsa. Jag är enormt tacksam för er. Jag älskar er, som Julia sa när hon var liten, till månstoft och tillbaka.
En annan jag också vill tacka, som öppnade dörrarna för politiken. Som har gett mig en knuff att våga fortsätta, det är Alex Bergström. Jag hade nog inte tagit platsen som ersättare i regionfullmäktige om du inte hade varit öppen för att prata om det. Du har en drivkraft, på rätt ställe. Och inte bara det, du sitter på rätt ställe med den!
Sen några till jag vill tacka, för att inte glömma bort det, alla nya underbara människor som jag har funnit under vägen här nu i höst. Tänker inte nämna namn, för ni är så många som har påverkat mig. Både genom projektet SE MIG och utanför det projektet (snart förening för den delen).
Blogginlägget skulle egentligen inte bli ett "tack-inlägg", men just nu känner jag att jag inte skulle stått här jag står idag om inte någon av er hade passerat mig på vägen.
Min resa börjar nu, nu är jag redo. Vem vet vart det slutar, men varför ens tänka på slutdestinationen när man bara påbörjat resan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar