Att gå vidare

Att gå vidare med ärr som känns, som alltid kommer att finnas hur hårt man än försöker förtränga dom är en konst som är svår att lära sig.

Alla har inte det inom sig, men det är någonting man kan lära. Inte själv, utan med hjälp av någon annan - en utomstående. Bristen på bra psykiatriker är dock stor och det är inte alltid lätt att hitta förtroendet för någonting vilket är väldigt svårt för mig, speciellt när det kommer till manliga psykiatriker.

Jag har alltid haft svårt att lita på män, jag har alltid varit förvirrad och alltid trott att dom vill någonting ont. Antagligen är det pga. alla övergrepp under tonåren.

Eftersom jag bråkade väldigt mycket med min far, så hade jag inte mycket till en fadersgestalt att se upp till. Det har jag dock idag, jag har en jättebra relation till min far. Han är världsbäst och gör allt för oss barn. Att se honom lycklig värmer mitt hjärta, ännu mer när han har accepterat sin barndom som var allt annat är godtagbar.

Min mor har jag också en god kontakt med idag, hon gör mig glad och stöttar mig. Jag vet att jag alltid kan ringa henne om det är någonting, även om jag inte får dom svar jag vill ha så känns det alltid bra att prata med henne. Det får mig att påminnas om när jag var liten och kröp upp i hennes knä i soffan. Vi systrar byttes alltid om att sitt där när vi tittade på tv på kvällen.

Eftersom jag har minnesproblematik kommer jag inte ihåg mycket från min tonår, kan vara alkoholen eller så förtränger mitt huvud fortfarande allt smärtsamt som jag gick igenom.

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle stå här jag gör idag, jag trodde aldrig att jag skulle bli tillräckligt bra att kunna se världen med andra ögon än de mest utmattade ögon med dimmig syn. Jag påbörjade en resa för många år sedan som nu har tagit en sväng. Jag går tillbaka på gången jag en gång gick på, men jag stannar inte för att hamna i helvetet igen, utan jag passerar för att uppleva och acceptera det som har hänt. När jag väl kommer fram, så kommer jag vika av till livets motorväg. Jag kommer svänga in på någon ficka då och då för att ta en paus, för det behöver man.

Man tänker alldeles för mycket "tänk om" i en negativ form, istället "tänk om jag gör det här, vad spännande det kan bli och vad bra det kan bli". Sen behöver man komma till utförandestadiet där man faktiskt tar tag. Först får man sätta delmål där man pausar och tänker till och faktiskt berömmer sig själv att man faktiskt tog steget att våga.

Det enda som står framför succé är ens egna tvekan och ens skeptiska sida som säger "tänk om jag inte klarar det".

Man måste ibland misslyckas för att vinna, men är det verkligen ett misslyckande att man tog steget framåt istället för att tveka? För mig är det vinst att våga ta sig framåt istället för att stanna kvar i en bekvämlighetszon.

Livet är till för alla och det är ens egna, våga ta steget och leva. Det handlar inte om att överleva, utan som sagt att faktiskt leva. Det är helt annat.


"Livet, det är till för mig och dig".