Jag är också mänsklig!

Vad är mänsklighet?
Vad är normalt?
Vart ifrån kommer idealet?

Jag var född till att leva, leva på mitt eget sätt och inte efter någon annans regler. Vem bestämde att man var tvungen att vandra på samma tråkiga väg som alla andra?

Vems påfund var det att likna någon annan?


Varför bygga upp en stor fasad, mura och putsa, när man har någonting på insidan som är så mycket viktigare och vackrare att visa än en ful, grå fasad?


Idag har jag varit tvungen att prioritera. Jag åkte till skolan i morse, inställd på en muntlig tenta. Jag väntade i en halvtimme och ingen lärare dök upp. Det visade sig att det inte var idag tentan var, utan den 26:e Februari. Där föll hela jag, min energibank tömdes.

Det var meningen att jag skulle på möte i Mariestad efteråt, men jag blev så trött så jag var tvungen att åka hem och dra täcket över huvudet. Där låg jag i flera timmar innan jag var tvungen att gå ut och gå med jycken. När jag kom in från promenaden så kom en välbekant känsla upp, en början på en panikångestattack.

Som tur var så kunde jag mota bort den, gå fort in och fixa någonting att äta och sätta mig vid datorn för att inte låta ångesten dra ner mig.

Vad är egentligen mänskligt, vem bestämmer det? Kroppen är full med känslor, ibland är det lite svårt för hjärnan att bestämma vilken känsla som man ska känna just nu. I mitt huvud blir det ofta krockar och ingenting stämmer överens. Jag antar att det är det som gör människan unik, alla känslor och hur man reagerar på dom och sen agerar.

Mänsklighet är att falla, att gråta, att skratta, att tillåta sig att vara och acceptera sig själv. Man ska inte klanka ner sig själv, vilket jag gjorde i morse när jag pratade med min man när jag var på väg hem från skolan. Jag dömde ut mig själv som "helt slut i huvudet", jag var verkligen trött på mig själv - att jag var den människan jag var.

Efter lite perspektiv så kom jag väl fram till att "att vara slut" inte innebär någonting negativt egentligen. Jag är slut, helt slut i huvudet. Mina alla tankar som bullrar runt där inne gör mig slut.
Tänk dig att stå i en matsal, full med elever som pratar och skrattar och bara låter. Så är det i mitt huvud - hela tiden! Så det är inte så att jag inte är okoncentrerad, för jag försöker så in i helvete att vara fokuserad och höra vad människor säger, men alla gånger kan inte mitt huvud processa orden.

Det kan vara den enklaste mening, men just då är mitt huvud så trött att den inte klarar av att behandla den meningen eller den frågan som ställs även om jag någon annan dag egentligen hade klarat av att svara på den.

Inuti mig är det katastrof just nu, jag försöker komma på ett sätt att leva med den jag är. Det är väldigt svårt, då jag inte har energi att komma på hur jag ska gå vidare och leva med allting som snurrar i huvudet. Men jag ska framåt, det ska jag ju absolut!

Vissa dagar är sämre än andra, så är det ju. En dag blir det bättre, en dag blir det sämre igen. Det är en karusell som jag måste lära mig att kliva av i farten ibland.

Ingen kunde se min insida förr, för ingen frågade och ingen bad mig att dra upp rullgardinen så man kunde se den verkliga mig. För egentligen har jag varit redo länge att falla ned i gråt och berätta om allting som har hänt och vad som har präglat mig. På något sätt så kom jag fram till för ett tag sen att jag inte längre orkade och det öppnade upp möjligheter och öppenhet till människor. Dom bad inte om att se det, jag blottade mig ändå. Dom som kunde ta det och ville stanna kvar fick göra det, resten gick iväg.

Jag är stark, inte för att jag kan bära mig själv upp trots det tunga lasten på mina axlar, utan för att jag vågar öppna upp mig och vågar känna det jag känner.

Alla har rätt till att känna det dom känner, utan att jämföra sig med andra människor och tro att dom har det värre. Man är sig själv närmast.

Så idag kommer jag att konstatera, det är en skitjobbig dag. Vi tar nya tag imorgon..

Ge aldrig upp.