Livet efter panikångesten

Jag kommer dö,
jag kommer svimma,
jag kan inte andas,
min puls slår fort
jag kommer tappa det
jag kommer förlora förståndet

Vad tusan är det som händer?

Att vara i en grupp med flera, vara i ett varuhus, vara ensam, vara i stora utrymmen, vara i små utrymmet. Allting utlöste panikångesten. Det kunde vara när som helst.
Det kunde vara på natten, då jag vaknade upp och trodde att jag inte andades.

Det kunde komma när jag var på ett varuhus, när jag stod i rulltrappan. Det har varit nära några gånger att jag har svimmat av i rulltrappan.

Det kunde komma i samband med måltid, samtidigt som jag hade min ätstörning.

Det kunde komma när jag satt och tittade på filmen. När jag tog det lugnt, när kroppen började varva ner så började hjärnan och hjärtat gå på högvarv.

Även om förnuftet sa att jag inte kunde dö, att det inte var en infarkt eller att det var någonting farligt, så sprang någonting i hjärnan före förnuftet och låste dörren så att förnuftet inte kunde rädda situationen.

Hyperventilering, yrsel, hjärtklappning och den sista tanken - nu kommer jag dö. Jag är för svag, nu slår hjärtat för sista gången. Mina barn kommer lämnas moderlös, min man kommer förlora sin fru.
Jag dör nu.

Att leva ett normalt liv var ingenting som jag kunde hoppas på, ingenting som jag kunde tänka på. Framtidstron var nu ett stup ner till ett oändligt hål, svart och intetsägande.

Jag skulle aldrig kunna gå och socialisera mig på Öppna Steg, jag kunde inte gå ut på restaurang och äta. Jag skulle inte kunna gå i affärer utan att få panikångest. Jag var missanpassad.

Jag höll mig undan, jag orkade inte. Jag åt inte ordentlig på flera år, för min OCD sa till mig att jag skulle dö om jag åt någonting, jag skulle sätta i halsen och dö.
Min panikångest gjorde att jag kände smärta både psykiskt och fysiskt.

Allt detta begränsade mitt liv, men ändå kämpade jag vidare.

Varje dag led jag av panikångest fler gången än vad jag blinkade om dygnet. Jag förstår inte idag hur jag orkade mig igenom stormen, när jag knappt klarade av att öppna upp mig inför min man.

Jag ville inte vara till last, så har det alltid vara.
Men en dag öppnade jag upp mig inför min man, kröp mig in i hans famn när en panikångest kom. Jag grät, jag grät när vår dotter satt och lekte på sitt rum. Jag sjönk ihop, jag var blottad.
Just där började min utveckling, just där skulle jag hitta min vändpunkt.



Idag var jag på en teater med barnen, Pippis födelsekalas, jag satt i ett rum fullt med barn och vuxna. Lokalen var ljus, det var stimmigt och mycket ljud. I vanliga fall skulle jag flippat ut, men jag kände mig trygg när jag satt där på min stol. Stolt och trygg.

Jag har tagit mig igenom helvetet så många gånger, kommit på ett sätt att ta mig från flaskbotten på en flaska och upp genom öppningen. Jag kan stå på egna ben, jag klarar av att gå runt i affärer, titta runt. Jag kan sitta själv och fika, utan att känna mig uttittad. Utan att känna mig paranoid att folk tittar på mig och dömer mig, skrattar åt mig för att jag är ensam.

Ibland är det sjukt underbart att bara få sitta där, på caféstolen. Dricka kaffe, äta en kaka och titta på människor. Fantisera om vad dom tänker. Bara vara, låta bra tankar florera inuti.

Idag står jag på scen, talar inför människor, jag står naken med min historia. Berättar om mig själv, om alla mina fel - om felen som gick att rätta till. Som med vissa justeringar faktiskt fungerar.


Jag är inte helt fri från panikångesten, men så gott som. Jag kan hantera den, jag kan acceptera den när attacken väl kommer, vilket är extremt sällan.

Alla kan göra framsteg, alla kan bli fria. Alla kan komma hit där jag är,
det gäller bara att hitta sitt sätt att ta sig fram och ge sig fan på att man faktiskt är värd
att känna glädje, att få vara delaktig och att kunna känna sig trygg.

Mitt liv efter panikångesten har gett mig ett nytt kapitel i mitt liv, en nystart. En början på någonting annat, på någonting mer accepterat och fint. Ett öppnare liv.