Att leva i en sjukskrivning

Att leva i en sjukskrivning på grund av en fysisk åkomma leder ofta till försämrat psykiskt välmående. Speciellt drabbad är man om man redan har en depression bakom sig eftersom den gärna träder fram redan efter en dags sjukskrivning.

Jag har varit sjukskriven i två veckor nu, med kronisk smärta som gör att jag inte kan sova hela nätter eller klarar av det basala utan smärta, så som borsta tänderna på barnen, laga mat, plocka ur och i diskmaskinen eller hänga tvätt. Att dammsuga förvärrar också den kroniska smärta, så som läkaren kallar det.

Jag vet att när jag mådde som sämst för några år sedan, så bad jag om att bli fysisk sjuk eftersom mitt psykiska välmående var körd i botten, jag ville känna en fysisk smärta som var "riktig". Ni som lever under panikångest eller annat besvärligt tillstånd kan säkert reflektera till detta.

Många startar sitt självskadebeteende genom att försöka lätta på sin ångest. Jag är för rädd för smärta, och jag skulle aldrig kunna självskada mig fysiskt.

Självskadat mig psykiskt har jag gjort, och det har satt ärr inombords. Mitt alkoholmissbruk var ett självskadebeteende som även kan visa sig fysiskt.

Det finns flera anledningar till varför sjukskrivningen för fysiska åkommor leder till psykiska besvär, bland annat är det att man tappar den sociala kontakt som man är van vid på jobbet, man tappar även sina rutiner som man har sedan tidigare. Man blir rastlös, vilket leder till en inre stress som i sin tur kan leda till en depression och ett ångesttillstånd.

Att gå sjukskriven för länge är inget som är rekommenderat, för ju fortare man kan komma igång att ordna rutiner kring sig desto lättare blir det att komma tillbaka i arbete.
Jag har svårt att motivera mig till att göra någonting, dels för rastlöshetens skull, dels för att mina rutiner är försvunna men främst för att jag inte vet hur det är att inte göra någonting alls.

Jag har inga vidare intresse. Ut och gå fungerar inte så bra, då min axel inte orkar bära upp min arm tillräcklig länge.

Jag har ingen jag kan socialisera mig med, vilket leder till ett utanförskap.


Mina barn är i skolan och på förskolan om dagarna, vilket gör att jag hellre går och lägger mig än att sitta och fundera och skaka ångestladdat på benen för att jag har en inre panik i att inte göra något.

Jag är matt av smärtan, jag är matt av depressionen och jag är matt på att vara begränsad. Jag är trött, kan sova på dagen i omgångar - men kan inte sova på natten. Det är en dålig vana.
Men även om jag håller mig vaken hela dagarna när barnen är hemma, så sover jag likt förbannad inte på natten.

Undrar hur man ska komma ur spiralen, kommer jag inte göra det förrän min axel är helt läkt eller kommer jag någonsin fungera fullt ut?

Det är lättare att gå in i väggen om man inte tar det försiktigt efter en sjukskrivning,
så ett steg i taget antar jag när och om jag väl kommer tillbaka innan min anställning tar slut.