En förlorad identitet

Jag är född till att utveckla, att skapa konst med händerna. Att glädja andra, att få kärlek och att ge kärlek.

Jag har vuxit upp för att kunna säga "jag älskar dig", jag har också fått förmågan att kunna säga "förlåt" - för det lärde man sig som barn.

När man föds så blir man en egen individ, man hittar på vägen en egen vilja, den som säger åt en vilket håll man vill gå. Vilka färger man gillar, vilka smaker som man älskar.

Ingen är född till att hata, alla är födda med en nyfikenhet. Det handlar inte om religion, det handlar inte om hudfärg. Det handlar inte vilket funktionssätt man besitter,
utan vad föräldrarna har för värderingar och vilka utav dom som föräldrarna lägger i barnens händer.

Barns ögon är inte fördomsfulla - dom har en öppenhet mot världen.

Föräldrar behöver inte formulera sina värderingar i ord, utan barn märker - barn ser och dom känner, mycket mer än vad man tror.

Omvärlden formar, familjen och vänner formar ens identitet. Den som bör vara densamma, men som blir snedvriden av alla intryck och alla måsten. Vi ska vara superhjältar, vi ska tycka som alla andra eller helt tvärtemot.

Vi förlorar oss själva och vår identitet i samhället som är fullt med brus, bland scrollningarna på telefonen och i media.  Vi håller på att förlora våra barn i utbyte av en telefon - av en maskin som var skapad från början att kunna hålla kontakt med våra nära via röstmeddelande.

Vi strävar inte längre efter att utvecklas, att skapa konst med händerna. Vi har svårt att balansera om vi ska älska oss själva eller andra, vi kan inte längre göra både och.

Vi vågar inte längre säga "jag älskar dig" för att vi har svårt för att säga "förlåt".

Vi förlorar vår egna vilja, för att följa andras. Den egna vägen grusades över för längesen, och få hittar tillbaka. Många samlas på motorvägen för att springa framåt, för att ta sig fort från punkt A till B - men missar alla rastplatser på vägen för att stanna upp och hinna andas.


Vi har förlorat oss själva för att vi inte orkar hitta vår egna identitet.

Vi behöver stanna upp, vi behöver inte springa på motorvägen fram. Livet går så fort ändå. Stanna på rastplatsen, ta upp kompasset. Lita på dig själv, lita på kompasset. För i kompasset vilar viljan, nyfikenheten och konsten att skapa ett eget liv.


Ställ dig frågan, vad är viktigast - att leva långsamt eller spring fort.