Att våga växa.

Del två av utbildningen var klar idag, min personlig assistentutbildning som ACA anordnade ute på Hällsnäs.

Vi har tagit upp många ämnen, och jag känner att jag lärt känna mig själv på nytt igen. Jag är verkligen inte densamma som jag var för ett tag sedan, jag har utvecklats väldigt mycket sen förra sommaren.


Jag hade längtat till den här delen av utbildningen, samtidigt som det var med vemod som jag satte mig i bilen på måndagsmorgonen. Detta var dagen D, det var sista delen av min resa genom mig själv.. Vad skulle jag lära mig, och vart skulle jag hamna?

När jag kom till Sollebrunn och hämtade upp Josef, så flödade mina tankar till annat. Vi pratade om mitt förra arbetsställe, där en person skulle komma att ge mig en erfarenhet rikare.
  Vi pratade om vilka förväntningar vi hade, vad som hade hänt sen sist och vad vi lämnade bakom oss medan vi åkte på vägen till tågstationen i Alingås.

Där hämtade vi upp Andreas, en kille vi lärde känna under första delen. Första anblicken gav en blyg kille, men som ändå var på samma våglängd. Humorn fanns hos honom, och jag trivdes bra i hans sällskap.
  Efter Andreas skulle vi hämta upp Adam, en vän som känns som den äldsta, en nyvunnen vän som jag är glad över att ha träffat.

Ni förstår, Adam är en vän som alla borde ha. Han tar inget, utan ger så mycket positiv energi så som en bra vän ska göra. Behöver han ta tid av mig, vädra tankar, så vet han att jag finns här, och vise versa.

Vi alla åkte mot samma mål med samma, höga förväntningar på kursen.
  Det var med glädje vi sedan steg ur bilen efter en humorspäckad färd mot Hällsnäs.

Dom första vi såg var Gunilla, en dam på 62 år men som var full med ungdomlig energi. Och Lars, boende i Ed med norsk brytning efter många års arbetande med ekonomi i Norge.

Sen såg man Natahlie, Ida, Malin, Anja, Jan och chefen själv - Anki. Senare med andan i halsen kom Christoffer som hade betalat 700 spänn i taxikostnad för att komma sent. (Pinsamt om jag glömt någon nu.)

Vi åt frukost innan vi började, och sedan när vi satte oss i stolarna så kändes det bekvämt. Vi är som en familj, en väldigt märklig familj med tanke på att de flesta av oss bara träffats två gånger.

Natahlie tyckte som jag, att det inte spelade någon roll vem man hamnade bredvid, utan man kände sig bekväm och trygg med vem som helst inne i rummet.

För att inte glömma någon, måste jag också ta upp Pia, den underbara terapeuten som gav mig en resa genom mig själv. Hon öppnade allas sinnen, och vi drog nytta av varandra och delade erfarenheter med varandra.

Vi pratade om bland annat konflikthantering, sorg, stress, värderingar och wellness.

Jag pratade mer än vad jag trodde, även om förra gången gjorde så jag släppte spärrarna och släppte dessa okända, kända människorna inpå livet.
  Jag berättade min historia, min uppväxt med mobbning, social fobi och diverse andra saker som har hänt som har format just mig.

När vi skulle gå och äta lunch, så kommer Jan fram till mig. Hakan var nere vid knäna, och han hade en viss blick i ögonen. Han sa något till mig, som gjorde mig varm i hela kroppen, samt lite generad. Han sa;
" Är du hobbypolitiker? Du kan verkligen tala, och du har väldigt bra ordförråd. Man kan aldrig tro att du haft svårt att prata inför folk, och jag är imponerad. Du är himla duktig, och modig."
Efter några timmar delgav han mig sin historia, och det är märkligt hur lika man är. Även om man har olika förutsättningar i livet, levt annorlunda och att det kanske skiljer 30 år emellan, så finns det någonting som alltid binder samman en.

Strax efter, så kom Patricia fram, hon jobbar på ACA. Har aldrig träffat henne tidigare, så hon kom fram och hälsade på mig. Hon tog mig i hand, log och sa "Vad kul att få träffa dig! Jag har hört mycket om dig."'Jag blev väldigt ställd och hon fortsatte " "Peter" har pratat mycket om dig, han är helt lyrisk över dig. Och han säger, att den där Emma är en riktig stjärna. Du ska veta Emma, att han tycker om dig jättemycket".

Jag blev ännu mer ställd, eftersom jag inte ens har träffat honom, även om han är fader till min brukare.
Generad blev jag i alla fall, och jag sög åt mig som en svamp och självförtroendet fick en påfyllnad.

Utöver all bra kritik jag fick där nere, så fick jag äran att träffa människor som kommer att påverka mitt liv. Min rumskompis som jag fick, Ida, gav mig mycket och nytt perspektiv på ett visst tillstånd.
  Jag och hon pratade väldigt mycket om våra liv, så det hon vet om mig, mina känslor och det jag har varit med om, det är nog mer än vad jag delat med någon annan.

Vikten att inte lägga in sina egna värderingar i någon annans känslor är viktigt för att personen som öppnar sig inte ska känna sig knivhuggen i det sår hon öppnar upp. Kom ihåg det, ni har ingenting att göra i, och ingenting att säga till om, om någon annans känsla - för det är den personens upplevelse.

Förutom kursen, helt okej mat och den perfekta kursgruppen så spenderas en tid i badtunnan vid vattnet, där det även låg en bastu som besöktes och isvaken som vi doppade oss i.

Vad har jag lärt mig av utbildningen jag fått, vad tar jag med mig?
Hur ska jag summera och sätta ord på allting?

Jag har fått ett helt nytt perspektiv, och varje gång jag lämnade konferensrummet, så kände jag mig nästan lite helig och lite lättare. Ryggsäcken som fyllts med åren, har långsamt börjat packas ur.

Min man tog bort bördan från mitt spruckna hjärta, läkte det, tog bort tyngden från mina axlar. Gav mig ett liv som jag inte trodde att jag skulle få uppleva,
den här kursen gav mitt liv ett plus i kanten. Jag är så tacksam som fått uppleva..

Tänk vad totalt fyra dagar kan ge en om man bara gör sig mottaglig..
Jag har fått många nya bekanta, ett par nya vänner och ett helt nytt sätt att tänka.

 Jag har vågat växa, och nu tänker jag inte sluta, för vem vet vart man kan komma om man fortsätter utforska? Livet är härligt.

Tack ACA, tack alla kursdeltagare och tack terapeuten Pia.