Världen utanför.

Man kan se världen som en blomma, som en blomma som inte har slagit ut än.

Man är förväntansfull vad som finns där inne, man kan ha fått en smygtitt någon gång, men blivit utslängd till världen utanför igen.

Man önskar så mycket att blomman bara kunde slå ut, och att livets glans speglades även mot mig.

Jag hade länge levt utanför den här blomman, men den började öppna sig när jag fick Julia och sen när jag träffade Mattias. Men frustrationen fanns ändå där, att jag inte kunde få se allt, uppleva det de flesta andra människor gör.

Jag beskrev ofta mitt utanförskap som att jag svävade i rymden, fast i en låda som någon hade spikat igen. I lådan fanns ett hål, så att jag kunde tjuvtitta på jorden flera ljusår bort.

Det var inte längesen jag förstod att man var tvungen att våga vattna den mer, inte vara rädd att övervattna den. Att släppa in ljuset, för att se den växa.
  Jag har varit en ganska usel trädgårdsmästare, men jag tror jag har fått ett hum om hur man sköter om den där blomman, så att den förblir öppen och inte sluter sig igen.

Allt handlar om tålamod och mod, modet att ta för sig det man egentligen längst inne i sig själv vet att man förtjänar. För ingen förtjänar att stå utanför livet, för livet är till för varenda människa.

Man kan dock förvänta sig att ibland så faller inte regnet lika ofta, det blir perioder där man får kämpa extra hårt för att överleva, men det kommer alltid en dag då det vänder.

Det finns olika stadium av välbefinnande, och två av dom innehåller lugnhet, harmoni och nyskapelse, medan dom andra två rutorna innehåller lite mer kaos och osäkerhet. Det är precis så som livet ska vara, upp och ner.
  Hade livet varit en rak linje, så hade varken sorg eller lycka funnits. För utan sorg - kan man inte känna lycka.


Det handlar inte heller om vem som har mest, för avundsjuka är någonting fult och någonting osäkert. Alla väljer att vattna sin blomma med det dom tror är viktigt, det betyder ju inte att din blomma behöver detsamma för att må bra.
  Fyll det med det du känner fungerar bäst, ibland behöver man prova sig själv. Men sluta aldrig våga, för då kan det hända att du hamnar längre ifrån det liv du är värd att leva.