Värdelös

Värdelös, du är värdelös - kom ihåg det.

Det ekar i mitt huvud, när jag åter ligger i soffan och är sjuk.

Jag hostar så jag nästan kräks, och min mage gör uppror.

Min man får stanna hemma, och jag ser hans vemod i ögonen över att behöva ringa till jobbet.

Jag känner mig i vägen, som ett stort hinder i livet - som en återvändsgränd.

Jag får ångest för allt, och jag kan inte tackla det.

Nu har det snart gått en månad sen jag var på psykiatrin för att få reda på vad som är fel i huvudet på mig, och jag har inte hört ett ord. Antagligen är jag väl ett mysterium för dom med.

Jag kommer aldrig glömma, att jag är värdelös. Det är lixom inristat sen många år tillbaka.