Som man borde vara.

Vissa människor är som man borde vara, öppna och ärliga. Inte blyga över att prata om någonting, utan litar bara på att människan som orden trillar på, nickar förstående.

Varför ska människor vara så komplexa och rädda för att ta emot andras erfarenheter och småheter?
  Varför väljer man att sortera bort människor som är öppna och ärliga, när det egentligen är dom som inte är rädd för att stanna kvar om livet börjar storma för den andre?

Ett öppet mottagande är så mycket trevligare, och gör livet enklare. Ett öppet sinne bjuder in till fler bekantskaper och man känner en gemenskap som är svårslaget.

Det som sägs i samtalet är kanske inte så viktigt, utan bara att man för en dialog som kan ge en någonting.


Människor som delar erfarenheter, som inte sluter in sig själva i sitt eget liv, är jag mer mottaglig för. Svåra människor, som inte gillar att prata om livets alla små problem - likt som stora, är inte så intressanta.

Det är människor med ryggsäckar som ger en insikter och som kan få en att känna sig lite mindre ensam. Du vet "Det är inte bara jag-känslan".

Hittar man en vän som har en ryggsäck, kan det till och med bli så att man hjälper varandra packa om och sortera vad som är viktigt att bära med sig i framtiden.

Alla är ju såklart olika, en del har mer integritet, och inte vågar öppna upp sig av olika skäl. Jag tycker ett sådant beteende är värt att arbeta på, för man missar väldigt mycket.

Vänlighet är ingenting farligt.


Jag pratade med en människa förut, en person jag inte kände - men som jag var rädd för att prata med.
  Jag har varit dålig i några dagar nu, gått på omeprezol och citodon för att klara av vardagen, och idag skulle jag sjukskriva mig på IAC.

Ringde ett nummer som jag hade fått tilldelat mig i ett sms, och i andra luren väntade jag mig en surgubbe som skulle muttra över min sjukskrivning.

Vad fel jag hade, i andra änden satt en medelåldersman, som mitt i vårt samtal om diverse saker, började ge min tips om både magen och om livet i allmänt. Som delade med sitt liv med mig, och jag undrade flera gånger om - vad gör mig till en människa, som människor kan öppna sig för? Ger jag det intrycket? I så fall så känner jag mig lite hedrad, för då är jag i och med detta också en person att lita på.

Jag har nästan i hela mitt liv gått och varit rädd för människor, men varför? Visst möter man på nöthuvuden, men det övervägs av alla dom människor som man mött som gett en insikter längs vägen.