Idag var en sådan dag.
Jag skulle hämta Julia på fritids, när jag närmade henne så stod hon med en vikarie och hon storgrät. Hennes ögon var alldeles röda, och hon var jätteledsen. 1,5 meter bort stod det 3 flickor och hoppade hopprep, som hade tagit hopprepet från Julia. Stött ut henne och påbörjat en annan lek med det hopprep som Julia lekte med.
Flickorna hade frågat Julia om dom fick vara med, och Julia hade godkänt detta. Men hon räknade inte med att dom skulle ta över helt och hållet.. Hennes snällhet och hopp om att några ville leka med henne släcktes och hennes tårar kunde inte hållas inne längre, utan hon tydde sig till vikarien som var bredvid.
Vikarien gjorde inget mer än att stå bredvid Julia och titta på dessa flickor som snott hopprepet och förstört leken. När jag kom fram tog jag och kramade om Julia och frågade vad som hade hänt, varav Julia berättade vad som hade hänt. Jag frågade ställt varför inte Vikarien hade gjort någonting åt saken, utan bara stod och tittade på. Svaret jag fick var "Jag vet inte, jag är ju bara vikarie"!
Där tänkte jag, VAD I HELVETE! Bara vikarie? Tänk om jag hade sagt så när jag tar hand om patienterna på sjukhuset? En patient kan ramla, och ligga försvarslös på golvet och be om hjälp. Hade jag kunnat säga att jag inte kan hjälpa denne för att jag är vikarie?
Jag tittade på henne, tittade på barnen och då kände jag den dära energin strömma från fötterna och upptåt. Jag skällde ut ungarna, och sa till dom att be om ursäkt. Varav den ena säger förlåt och går därifrån..
Nonchalanta barn som behöver fasta tyglar och ramar att förhålla sig inom.. Blir så ledsen att se dessa barn, antagligen väldigt osäkra, behöva bete sig på detta sätt.. Det är så fel. Jag pratade med Julias kurator tidigare idag och både hon och jag tyckte så att Socialt Samspel borde vara ett ämne i skolan, så att alla får fasta ramar och förstår hur man ska bete sig mot varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar