Barndomsminnen.

En morgon sprang jag genom skogen,
jag sprang till ett berg. Jag satte mig ned, fötterna var barfota.
Nyckelpigorna landade bredvid mig, jag räknade prickarna så jag visste hur gamla dom var.

Jag hasade mig ner från berget, sprang ut på ängen. Där är det en väg idag.
Jag sprang mot skogen som låg på ängens slut. Jag gjorde mig figurer av kottar, för det lärde min far mig.

Mina fötter bar mig sedan till lekplatsen, där gungade jag tvilling. Jag åkte rutschkana. Jag lekte i regnet, jag gjorde lerkakor. Jag skrev namn i sanden och kände sanden mellan tårna.

Jag tog en kompis i handen, sprang mot skogen, mot blåbärsstället. Vi plockade blåbär och smultron, trädde på ett strå. Vi fnissade, hade ingen aning om att världen skulle öppna sig till det den är idag.


En annan morgon lös solen igenom mitt rum, klockan var innan mina föräldrar gick upp. Jag smet ut genom fönstret, kände mig fri medan jag gick till lekplatsen för att känna den varma sanden under mina fötter.

Mina minnen är bäst på sommaren, då vi var lediga. Där inga måsten bekymrade, där inga krav ställdes.  Min mor packade picknickkorgen, hon hade förberett så vi skulle åka till stranden - jag och mina syskon. Det är en av de bästa minnena jag har.

Ett annat jag har, det var i början av lågstadiet. Jag fyllde år, jag kom hem och fick en gåva. Det var kattmat, dom skrattade. Min sovrumsdörr av stängd, där inne låg en svartvit katt - Pelle nr 1.
Han blev påkörd när vi var på semester..

När jag var mindre, när jag var strax runt fyra, fem. Då lekte alla på kvarterets barn. Vi lekte ambulans. Vi skulle låtsas om som vi hade ramlat från hustaket, vi låg vid husväggen och väntade på att bli bortburna till sjukhuset - där blev vi friska.

Att vara barn under den tid jag var, så var friheten större. Man gick ut på morgonen, kom hem till maten och gick ut tills solen började färga himlen rosa. Livet lekte, lyckan var total.