Från klarhet till oklarhet - demens och bemötande.

- God morgon Olle, har du sovit gott?

- Nej, jag har inte sovit. Vi har haft en bankett och hon bakom dig räknar mina pengar. Har du förresten sett vilken fick kristallkrona vi har i taket?

Olle pekar på liften i taket och tittar sedan på mig för att få bekräftelse.
Jag nickar medgivande och frågar sedan hur banketten har varit.

Han svarar inte på frågan, utan frågar vad damen gör med hans pengar som hon räknar.
Jag svarar lugnande att hon nog bara räknar dom för att sedan sätta in dom på hans sparkonto.
Han blir lugn och återkommer till den verklighet som jag lever i.

- Ska vi gå upp, så du får tvättat av dig till frukosten?
Olle viftar med händer och säger att det är inte så viktigt, det har han inte riktigt tid med. Han har ju alla måsten han måste ta itu med och dessutom är han trött efter nattens bravader.

Hur skulle du hantera denna situationen? Hade du avfärdat hans upplevelse, eller har du hjälpt honom vidare för att inte rubba hans verklighetsuppfattning och ge honom den trygghet han behöver på en ny plats?

En person som lider av demens har en annan verklighet som vi inte kan förstå oss på. När en människa med demens frångår vardagens bestyr som denne är van vid, så kan personerna blir mycket röriga och oroliga. Tryggheten i hemmet där personen kommer ifrån är fråntagen och nu ska denne lära känna en ny miljö på sjukhuset där obekant personal springer ut och in.

Många i vården har ingen kunskap om demens och ibland undrar jag ens om personer som arbetar med äldre ens har det. Jag har varit med om personal som kör in dementa personer i sina rum, bara för att dom är oroliga.

Innan demensen tar över sinnet helt och hållet, så kan personen hålla på att pendla från klarhet till oklarhet. Personerna kan bli mycket oroliga och rädda. Man stjälper inte personen när man nickar och håller med - man ger dom tryggheten som dom behöver.
  I vårdens vimmel, där personal är en avsaknad utan dess like så har man inte tid att ha en god demensvård. Man hinner inte sitta och hålla handen, trösta och ge förståelse.

Precis som barn, så har dom en verklighet som inte går att ta på. Det hade varit kränkande om man missvisade barnens upplevelse - varför är det då okej att göra det mot personer som lider av demens?


Jag kan tycka att detta borde uppmärksammas mer, med tanke på hur utbrett demens är. Alla borde genomgå en utbildning i demens som jobbar inom vården, för att kunna ge en trygg och välfungerande vård.

Olle hade mått mycket bättre om någon hade sagt att kristallkronan var fin.