Ensam betyder inte alltid i verkligheten att man är fysiskt ensam, utan att man känner sig ensam i sin depression.
Det är svårt att förklara hur det är, för andra som inte vet, hur det är att leva med en kronisk depression. Hur det är att falla, långt ner och sen hitta orken att komma upp igen.
För mig har alltid ord varit ett sätt att ventilera mig, ord har varit snälla mot mig och dom har varit förlåtande.
Min öppenhet kommer ifrån att jag alltid varit instängd i mig själv och jag vet att det inte är bra.
Min öppenhet kommer också från att jag inte orkar hålla en fasad som är falsk, hellre att vänner faller bort och har kvar dom som vill stanna.
Denna gång när jag föll, så kände jag mig ändå omfamnad. Det gjorde nog att jag kom tillbaka mycket fortare denna gång än vad jag brukar göra. Jag satt och grät en förmiddag i soffan, sen frågade en kompis om jag ville komma på kaffe och bulle. I vanliga fall hade jag skärmat av mig, inte svarat och gått och lagt mig. Men det sättet har aldrig lett till någon framgång förut, så jag tog på mig och åkte iväg.
Det var det bästa jag har gjort i ett sårbart läge.
Det blev bulle, kaffe, te och mycket prat. Det blev mycket gos med en underbart söt liten tjej som heter Elsa. Det blev en promenad i halkan och funderingar på framtiden.
Det gjorde hela min dag, samt att min far kom in och kramade om mig.
Det är väldigt tufft just nu, det är det. Det kan jag inte förneka, men det är mycket enklare nu idag än vad det var för några dagar sen när allting rasade.
Från oväntat håll fick jag så extremt mycket pepp, han sa "oroa dig inte över att du snart är 30, du är inte 50 än på långa vägar, och jag, ja, jag som snart är där har till och med tappat håret".
Det fick mig att skratta bland tårarna och hopplösheten.
Det psykiska pendlar, så är det ju. Det kan jag styra på ett helt annat sätt. Men min sjukskrivning har tagit mig hårt, att inte kunna göra någonting gör att man känner sig värdelös. Så är det ju..
Jag har dagligen ont i min axel, gör jag något speciellt, så som kör bil, så blir det smärtstillande och lugn och ro som gäller sen. Går och håller upp mig arm, svär och längtar. Längtar tillbaka till mina arbetskollegor, till det sociala.
Jag svär över läkare, läkare som inte förstår. Sjukgymnasten borde få ha ett större inflytande i bedömningen som läkaren gör. Han säger att jag har ont för att jag spänner mig,
min sjukgymnast säger att jag har en rotator cuff ruptur och behöver operation.
Det händer ingenting.. Jag går med min arm, jag är passiv.
Men idag köpte jag i alla fall ett knäskydd som ska stabilisera upp mitt knä, så jag kanske kan börja ut och gå. Jag hoppas jag kan få en slinga som jag kan ha armen i när jag går ut och går av sjukgymnasten på onsdag, för då är det bara min vilja som stoppar mig.
Just idag mår jag bra, förutom min smärta. Men den är mer hanterbart än vad depressionen är när den slår till för fullt - som en tsunami. Inte mycket att göra, bara vänta på att det ebbar ut.
Tack ni som hörde av er, som visade att ni brydde er om mig. Det är guld värt, ni är mina riktiga vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar