Att bli ensam kvar, bli lämnas av den man älskar är en mörk rädsla som inte borde existera.
Här förbannar jag tankens kraft, och inser att hjärnan behöver piskas med hjälp av KBT.
Svartsjuka handlar oftast inte om partnern, om den är obefogad då, utan om ett taskigt självförtroende och någon händelse tidigare i livet.
Jag tror dock att en del av den svartsjukan som jag känner är bra, eftersom den får mig att värdesätta min man som en rikedom som inte går att ersätta.
Men det är väl 90% av min svartsjuka som borde slukas av ett avgrundshål.
Min man, världens finaste människa. Klart man är rädd att förlora honom, men egentligen vet jag längst inne att jag inte behöver oroa mig för en sekund att han kommer att lämna mig, eller göra mig illa på något plan.
Han är genomsnäll, en bra pappa och en mycket bra man.
Men jag är som plast, för det som borde stå inristat i sten, rinner av.
Men jag ska försöka knyta ihop svartsjukan i en säck och kasta åt helvete, för känslan av hopplöshet gnager ett hål och till slut kommer jag ensam sitta kvar i hålet, full av bitterhet och ensamhet - och den bilden är inte vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar