Väntrummet.

Där var den, den osynliga glasdörren som leder in till väntrummet.

Väntrummet där personerna sitter som är svaga och obrukbara. Vi som kommer vara till last för samhället, och vi som har en klocka tickandes på oss.

Vi sitter på rad, vissa av oss sitter mellan stolarna, och faller sedan emellan dom. Detta blir dagens synonym med försäkringskassan.

Jag pratar om utbrändhet, psykisk utmattning. Vi som kämpat tappert mot våra hjärnspöken.

Jag trodde länge att det handlade om att jag var lat, rent av bekväm, när jag mådde dåligt över att åka och jobba.

Letade sjukdomar efter sjukdomar på nätet, för min konstanta trötthet, orkeslöshet, muskelont, glömska och diverse.
För det behövde ju tyda på något annat än psykisk utmattning?

När jag väl började arbeta emot mig själv, började ljuga och komma på ännu mer bortförklaringar för att slippa göra något så kom glödlampan upp.

Den tändes dock inte förrän idag, när jag öppnade dörren med tårar in till väntrummet, som det slog mig att det är här jag är just nu i livet.

Jag kommer få befinna mig här antagligen ett tag, men det finns en väg ut - självinsikt och att faktiskt sluta säga ja till allt, och sluta låta tankens kraft ta över en.

Jag duger, fast jag just nu har en lång bit kvar upp till att tro på det ordet, så ska jag komma dit.

Som en vän sa nyss, när tog du en paus sist?

Jag vill så mycket med livet, men inte ens ett tåg med dess hastighet kan köra för fort utan att köra av rälsen.

Det här är jag, och min framtid ligger framför mig. Förhoppningsvis en piggare framtid.