Hur fan orkar du?

Dagen börjar likt alla andra, precis som alla andra.
  Den enda som skiljer sig är mitt humör, min känsla och hur världen ser ut från mina ögon.

Jag känner genast att denna dagen kommer att innehålla ingenting annat än ångest.

Jag stiger upp likt en zombie, sitter och drar runt skeden i min frukosttallrik. Smakar väl på maten innan jag sväljer den.

Jag tittar upp emellanåt, men ser ingenting med känslor - bara tomhet.

Jag säger åt min man att jag måste gå upp och hämta andan, det tar bara ett par andetag när jag lagt mig ner i sängen innan tårarna börjar fyllas i ögonen..

Jag har ingen aning om vad jag gråter för, har ingenting att gråta för - men ändå gör jag det.
  Jag har inte heller någonting att vara ledsen över - men ändå är jag ledsen.

Min man kommer efter en lång stund, och sätter sig bredvid. Jag frågar undrandes hur fan han orkar med mig, när inte ens jag gör det.
  Jag svär över mig själv, för att jag är som jag är. Jag ställer frågan rakt ut, utan att förvänta mig ett svar.

Ändå vill jag veta, varför är jag sån här. Varför är jag ledsen, när jag egentligen borde vara glad. Varför ligger jag och gråter, förbannar mig över mig själv.
 Jag ligger verkligen och hatar mig själv, och då menar jag verkligen H A T A R.

Jag frågar min man igen, hur han orkar med mig, när jag är så dum i huvudet, som är sån här. Störd och totalt värdelös, men det jag känner är skam, skamkänslor som känns enda ner i tårna.

Jag ligger och skäms över den jag är, över att min man får ta hand om mig, över att jag drar ner honom i mitt fördärv - i min grävda grop - min grav.

Jag skäms att han får sätta sitt liv på paus när min nedgångar går lika nedåt som under finanskrisen.
  Jag skäms över att han får stå till svars för min svartsjuka, men det enda känner är ren kärlek till denna man som får bära denna enorma ryggsäck åt mig.

När jag sedan vänder min sorg och egenhat, till elaka kommentarer för att jag inte kan kontrollera min sorg - så vänder han på klacken och går. Vilket får mig ännu mer skamsen, och då brister det. Jag kan inte längre andas, jag måste ta mig ut - göra någonting, försvinna. Jag kan inte finnas här hemma, om jag får honom att hata mig över den jag är.

Jag försöker springa ner i smyg, ta på min jackan och skorna. Grabbar nycklarna och ska vända fötterna mot dörren, där det tar stopp.

Ett dörrstopp av mänsklig sort, nu har jag skrämt upp min man..
  Jag förstår inte varför, jag vill bara ut - ha luft, jag kan ju inte andas här inne!

Men han står där likt en vägg, jag får inte lämna huset. Efter en stund så tar han av mig jackan, och jag får följa med till soffan.
  Väl där känner jag hur preparatet börjar fungera som jag tog tidigare, jag får huvudvärk och börjar bli trött.

Jag gråter inte många tårar innan huvudvärken och tröttheten slår till, men då återgår jag till min vanliga sinnesstämning, där ångesten talar i mitt ställe.
  Hur fan kan jag få skiten ur kroppen, finns det någon som kan driva ut denna känsla?

Det stående frågan är fortfarande, hur fan orkar du med mig, när inte ens jag gör det?
  Hur orkar du vara stark nog, att hålla oss båda över ytan när jag håller på att drunkna?