Är det någonting elakt? Förolämpade du mig precis.. eller?
Nästa fråga ställdes, har du dina uppåtdagar - där du är extra glad? Och en följdfråga, har du neråtdagar, där du är väldigt nere?
Hur var din uppväxt, har du varit gungig i humöret?
Har du haft någon nära i familjen som varit nere?
Hm, ptja.. Jo, min mamma har sagt att jag alltid varit jobbig i humöret. Att jag varit mycket arg och deppig, men samtidigt haft riktiga uppåtdagar där jag är på toppen av världen.
Om någon har varit nere i min familj? Tja, inte mer än alla andra.. Eller, har dom det? Jo, men det kanske dom har varit. Ärligt talat, så kanske JAG är biplolär.
Vad händer nu, kommer jag vara någon annan? Vem kommer vilja ha en person som är biplolär, som både är uppåt och neråt, och som aldrig är stabil?
Eller blir jag en person som alla andra, som uppskattar livet lagom mycket - hela tiden, om jag får rätt medicinering?
Är JAG ett psykfall?
Kommer jag kunna ha ett arbete som jag trivs med, där jag kan ge lagom mycket av mig själv - och inte hela?
VEM är jag, förutom den sjukdom jag kanske har?
Nu för tiden är väl psykisk ohälsa mer accepterat, och jag har väl i ärlighetens namn alltid varit bipolär - antar jag, om jag nu har detta. Det får vuxenpsykiatrin i Lidköping bestämma med alla deras tester.
Så vad är annorlunda, förutom min blivande diagnos, som min läkare var säker på att jag hade?
Är jag kass som förälder, är jag kass som arbetstagare - är jag till last för samhället, för att jag är den jag är?
Är jag längre oförutsägbar? Nej, det är jag väl kanske inte längre. Förut har jag inte kunnat skylla på någonting, nu kan jag säga som det är - jag har en diagnos som gör att jag är sån här, jag är inte lat, jag klarar bara inte av vissa saker.
Visste ni, att 1 person på 100 har diagnosen, här i lilla Grästorp blir det 60 stycken. Vart finns dom, med denna dolda sjukdom?
Kommer jag för första gången i livet, att vara det samhället kallar normal?
To be continued.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar