I dag andas jag in 10gradig kyla, jag känner luften fylla mina lungor. Solen vilar på min kind och jag får en känsla av frihet. Jag känner mina fötter, mina ben, min mage, mitt bröst och mitt huvud. Kroppen känns inte lika tung längre. Jag tittar bredvid mig och där har jag ett, två och tre underbara barn, barn som jag har skapat tillsammans med min man. Som vi har uppfostrat, som vi har delat både glada och ledsna tider ihop med.
Vi har gått upp för branta backar, vi har gått ned i djupa dalar. Vi har skrattat, vi har lekt, vi har gråtit men vi har alltid hållit varandra i handen vart vi än har gått, vilken stig som livet än har lett oss in på.
Jag tittar framåt, jag ser vårt hem. Ett hem som jag och min familj byggt upp från grunden. Från första penseldraget på väggen i tv-rummet, till den sista panelskivan i vårt sovrum. Där vi fyllt rum med barn och kärlek. Där vi med omsorg valt tapeter till bebisrummet.
Vi flyttade även in en annan gäst, en annan familjemedlem i vårt hem. Vår underbara hund. Sen kom det två utsatta små liv, som hade haft ett annat öde utan vår omsorg. Våra två små kattungar.
Så mycket liv finns det i en fyrkant med tak, så mycket kärlek.
I många år har jag varit arg, ledsen, frustrerad, uppgiven, ensam, förvirrad, glad och nästan helt paralyserad. Jag kan inte sluta tänka på att "tänk om", tänk om någon hade sett mig när jag var 12-13 år och dragit upp mig i ljuset redan då. Jag hade inte haft ett svart hål i mitt liv där minnena aldrig kommer att komma tillbaka, antagligen för det bästa men ändå - dom är mina minnen, jag hade kunnat göra dom till något mycket bättre med lite hjälp.
Tänk om jag hade fått min diagnos då, fått min mediciner, hade jag sluppit allt då? Hade jag kunnat tänka klart då, fått vänner, sluppit dricka mig onykter för att kunna vistas bland människor och för att slippa smärtan i mitt bröst?
Hade jag kunnat gå ut med bättre betyg, kunna intressera mig för skolan så som jag gör nu? Hade jag kunnat förändra världen, lite grand redan då? Någonting jag antagligen inte hade kunnat förhindra är mobbningen. Barn är elaka i sina ord.
Men framför allt, hade jag fortfarande varit den jag är idag om jag hade fått vara mig redan då? Det är där jag vänder om i mitt tänkande, där jag inte vill ha tillbaka minnen, inte tänka "tänk om". För jag vet att hade jag mått bra under tonåren, så hade jag inte kommit hit idag. Jag hade inte haft tre barn, jag hade inte haft min underbara man. Jag hade varit någon helt annanstans.
Hade inte min dotter kommit, hade inte min man kommit i rättan tid - då hade jag inte funnits längre idag. Så det är många tänk om, så jag väljer nog att lägga alla tänk om i papperskorgen och fokusera på nuet.
Människor frågar mig, hur orkar du med att göra allt du gör? Jag svarar:
- Jag har levt isolerad och under ytan i många år nu, så nu har all energi kommit på en och samma gång och någonstans måste den ta vägen. Detta är en fråga för mig som är viktig, att driva fram frågan om psykisk ohälsa upp i ljuset. Det är ingen belastning, det är en ära och en självklarhet för mig att berätta min historia för att visa andra att man inte är svag när man är nere, man är stark som håller sig över vattenytan - som vågar att be om hjälp.
Man är som starkast när man vågar be om hjälp, för det krävs mod och energi. Jag vill också upplysa alla världens människor, att man är ALDRIG ensam och man behöver ALDRIG känna sig ensam. Du dör inte vid en panikångestattack, tänk attacken som en våg och följ med. För när du väl är i hamn, så kan du resa dig igen och påbörja den redan startade resan i ditt liv.
Var inte rädd för människor, några kommer prata bakom ryggen om dig för att dom inte har något intressantare i deras liv. En del människor talar faktiskt gott om dig, även om det kanske är bakom ryggen. Välj dina vänner, välj bort dom du behöver prestera dig inför. Välj bort sådana människor som tar energi, fokusera på dom som ger energi. Du ska aldrig bli tröttare av att träffa någon, utan du ska känna dig upprymd.
För mig som bipolär, så kan det dock vara uttömmande att träffa människor även om det ger mig mycket. Men det är så jag fungerar, jag blir så upprymd inför mötet att jag sedan har tömt min bank med energi. Men jag kommer alltid att komma tillbaka nu, det vet jag. För jag har klättrat upp utan rep från helvetets avgrund. Kan jag, kan sannerligen du. Allt du behöver är tro, tro på dig själv.
Ingen är bättre på att vara du än just du, du är unik. Låt inte någon annan få dig att tro något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar