Så väldigt liten och med stora stenar att bära.. Dom är så tunga och mina ben så veka..
Jag är trött, jag är ledsen. Jag är glad och jag är rädd. Rädd för världen och för livets utbud. Jag är rädd för vad som finns bakom hörnet.
Det jag är mest rädd för är min ångest som kramar musten ur mitt hjärta. Jag är rädd att en dag så kommer hjärtat att brista. Då kommer ångesten rinna ut, rädslan och livet.
Varför känner jag mig så ensam och utfryst? Förstår människor mig, hur ser dom mig och vad betyder jag för dom?
Som föreläsare lär jag mig mycket, jag får ge mycket - men jag får mycket tillbaka.
Jag får chansen att rannsaka mig själv, se vad som förstörde mig och vad som byggde upp mig till den jag är idag. Min ungdom är ett svart hål, där ingenting alls finns att hämta. Ett hål som ingen kan fylla..
Det är hoppet som drar mig vidare, även om det är guppig och hård väg så hänger jag kvar. Det finns bättre dagar än dessa. Dagar som jag känner mig levande och inte ensammast i världen.
Jag önskar att det fanns glädje på flaska, för att ge mig ork framåt dess dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar