Utbrändhet och ett hopp

När man gråter för att man inte längre orkar men att man vaknar upp trött men ändå mår bättre så tar man inte alltid vettet till fånga och inser att man är utbränd. Man vill inte erkänna för sig att man sprungit rakt in i den världsberömda väggen.

Det är svårt och man känner sig som en person som skolkar, speciellt i det här läget. Det är inte alls så det är, det vet jag. Jag refererar bara tillbaka i högstadiet när man var sjukskriven och inte skulle visa sig utanför dörren när man var sjuk, vilken ångest det bar med sig.

Antar att jag hade hög frånvaro i skolan just för ångesten och den känslan jag bar med mig när jag skulle återvända efter en tids frånvaro. Det var jättejobbigt och energikrävande..

Just nu, i detta nu, måste jag lära mig vad jag kan göra - inte vad jag "måste".

Jag vet att jag har en man som skulle göra allt för mig, men jag vet också att som anhörig att det kan vara svårt med gränsdragningar och man glömmer av sitt eget mående. Så jag måste sätta gränserna, då jag vet hur lätt det är att gå in i väggen om man bara håller på att pusha sig själv för att någon annan mår dåligt. Vi ska ju vara starka tillsammans, inte var för sig själv. Annars leder det till ett destruktivt förhållande som inte är nyttigt.

Jag är dock inte alls orolig för mig och Mattias, vi har ett mycket ömsesidigt förhållande där vi håller varandra fast på marken. Kärleken är oförstörbar.

Ett steg i taget nu, myrsteg som stora kliv. Framåt ska jag, jag ska lära mig att leva inte sväva omkring utan något mål.

Det kommer vara svårt, men jag har tagit mig så här långt genom många av helvetes portar. Jag kommer aldrig ge mig, livet är så stort och så värdefullt. Jag ska förändra något, just nu är det mitt liv. Där stannar jag, sen tar jag det som kommer sen. En dag är det min tur och jag ska vänta.

Mitt mål är att bli helt bra, må bra och hitta en ny energi. 

Jag lever.