Många av er anser att jag överdriver, för att era barn inte reagerar över poängsystemet som har inträtt i skolan. Jag vill påstå att ni saknar kunskap och förståelse för processen och vad slutsumman kan bli av att införa poäng på matintag.
Ni säger att det är frivilligt, men om vi säger såhär:
Sätt en godispåse på barnens bänk, säg att det är frivilligt att äta den - vad gör barnen då? Låter den stå kvar, eller öppnar dom den och börjar äta?
I vår dotters skola har precis barnet fått "valet" att börja fylla i en lista hemma, det är ett poängsystem där dom ska sätta poäng på det dom äter.
Allting är redan poängsatt, t.ex.
Ägg ger 1 poäng och gröt ger 10 poäng. Man ska få i sig minst 15 poäng på morgonen för att klara målet.
Det står på listan att man inte får äta sex skivor vitt bröd med smör, samt ett glas mjölk även om det ger 14 poäng - för det är FEL!
Jag pratade med vår dotters fröken igår och sa att jag tyckte att det liknade en diet och frågade om det verkligen var nyttigt för barnen att göra detta. Hon skrattade och viftade bort det som ingenting, berättade att dom hade gjort detta LÄNGE.
Det har länge pratats om föräldrar som bantar framför sina barn, väger och räknar kalorier. Hur skadligt det kan vara och att man lägger grunden till anorexia och bulimi - alltså ätstörningar.
Dessa barn jag pratar om är 8 år gamla och dom ska inte behöva ta det ansvaret. Vi föräldrar måste ge det våra barn behöver i näringsväg, det ska inte barnen behöva följa upp genom ett poängsystem.
Den psykiska ohälsan i samhället har ökat och den kryper allt lägre ner i åldrarna. Över 70 000 barn går på mediciner för depressioner och ångesttillstånd, behöver dom verkligen detta på sig också?
Vår dotter kom till oss vid frukostbordet idag och frågade varför vi inte tyckte att poängsystemet var bra och vi berättade som det var. Hon svarade då "Men mamma, jag kan äta vitt bröd ändå även om det bara blir två poäng".
Det kändes väldigt hårt i hjärtat.
I den här åldern och uppåt så ska barnen försöka förstå världen runt omkring sig, dom ska ta reda på vilka dom är. Dom är väldigt känsliga för påtryckningar utanför, speciellt tjejer. Man börjar jämföra varandras kroppar och idealet ska inte vara Barbie. Ska det vara fokus på mat, så kommer fixeringen sitta ännu hårdare på hur man ser ut.
Tjock, lång, kort, smal - spelar ingen roll. Gröt, ägg, smörgås, flingor eller till och med OBOY, jag överlevde min uppväxt.
Detta tror jag eftersom jag inte blev tvingad in i ett beteende som bestämde vad jag skulle äta och inte, vad som var nyttigt eller inte från skolans håll. Det beslutet hade redan mina föräldrar hjälpt mig med, utan att jag behövde undersöka saken vidare.
Hade jag fått detta till mig när jag var liten, från skolan, frivilligt eller inte så hade jag fullföljt detta. Detta hade blivit en fixering, för det är så jag fungerar - även i dag. Det är mitt psykiska last, tvångssyndrom bland annat.
Jag har haft ätstörningar, jag vet hur det är. Jag vill inte att min dotter kommer dit, inte att någons barn hamnar där
Under dom år som jag hade ätstörningar så fick jag tvinga i mig att äta, även om det kändes som jag skulle dö varje gång jag satte maten i munnen. Det är jävla resa, det är någonting som ärrar en uppifrån och ner.
Jag tycker detta är åt helvete och jag VET vad detta innebär och vad det kan leda till. Så säg inte till mig att jag förstorar det. Kom hellre tillbaka med lite erfarenhet om hur det är att leva med ätstörningar innan du kommer tillbaka och konfrontera min rädsla över att poängsystemet kan leda till detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar