Fördomar, visst blir man arg och lite less?
Människor som inte kan förstå, inte vill ha en förståelse. Dom som lever i en egen värld, som inte tycker att man borde prata öppet om hur man mår är deras stora akilleshäl. Det blir obehagligt för dom.
Det är det som gör allting kring den psykiska hälsan instängd, att ingen vågar prata om den. Man är inte svag för att man mår dåligt, tvärtom. Man har varit stark för länge, och nu behöver man kanske hjälp att bära upp det tunga, ha hjälp att sortera så man kan börja ett nytt, friare liv.
Efter reportaget på P4 Skaraborg, så fick jag frågan, ja, inte direkt. För ingen skulle väl våga fråga en face to face, utan en indirekt fråga om hur jag vågade öppna mig - om det inte var lite väl blottat?
Jag undrar, vad är det som är blottat? Att jag har varit alkoholist? Att jag blev våldtagen när jag var ung tonåring? Att jag har psykiska egenskaper som gör mig lite mer unik än alla andra?
Är det fel att lyfta det?
DET ÄR JUST DÄRFÖR, det är så viktigt att prata om det. Det är det som får mig att driva mig framåt och prata ännu mera om det. Jag är en som en bok som ska läsas, jag bjuder på mig själv. Hjälper jag någon, som är det dubbelt vunnit eftersom jag mår bra när jag kan vara den handen som drar upp någon annan.
Fördomar är skit, det är det sannerligen. Man blir som sagt arg, men jag blir inte förvånad längre. För vi lever i en värld där trångsyntheten existerar och är utbrett.
Varför skulle det vara mer okej för en kändis att berätta om alla skador dom har haft på sina knän, ben, armar m.m, än för mig som delar med mig om det som har hänt mig?
Ni kan lixom dra lite åt helvetet, faktiskt, för det är ni med fördomar som gör världen till en sämre plats för oss andra att leva på. Vi som inte har fördomar, vi som kan älska villkorslös, som känner empati och som trots svårigheter och evigt kämpande har tagit oss framåt. Det är VI som är en tillgång, det är ni andra som sätter stopp. Thats it.
Det är ingen idé att förklara för dessa människor, att man egentligen tusen gånger om har velat ge upp och bara dö. Att bara hoppas att den sista supen gör att man inte vaknar igen, att varje motgång känns som man har blivit skjuten av ett hagelgevär.
Att när ångesten kryper i kroppen och man vill dra sönder huden för att släppa loss alla känslor för att det känns som man brinner inuti. Eller att när panikångesten kommer, som gör att världen snurrar så man tror att man ska dö.
När tvångstankarna blir för häftiga, när dom sätter stopp för vilka bestick jag kan äta med, eller när tvångstankarna gör att jag måste ha mobilen på höger sida för att inte få flipp. Luckorna måste var helt stängda och flingpaketen måste stå i storleksordning.
När tvångstankarna styr mycket av vardagen, där jag måste ha ett mönster.
När känslorna blir så starka, när jag blir arg. Vilken skam jag känner och vilken ångest det är för att jag inte vet vad jag blir arg över.
Eller när jag står och pratar med någon, och inte fattar någonting för att min koncentration inte kan tyglas.
Eller när, det sista, jag inte får hjälp av psykiatrin för att det inte finns någon personal. Då kämpar jag, extra mycket för min överlevnad.
Det mina vänner , det gör mig stark så in i helvete, jag vill inspirera andra i samma sits att kämpa. Så nej, jag tycker inte att jag blottar mig för mycket - ni med fördomar blottar er, ni visar trångsynthet och er empatilösa sida. Det är er det är fel på, inte oss andra.
Vi lever för dagen, ni överlever. Lite så här vill jag faktiskt säga, fuck you fucking fuckface. GET REAL!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar