Igår var jag gästföreläsare i Vara Konserthus, inför elever i årskurs nio samt deras föräldrar. Att ha ett upplägg som passade åderspannet var jag väl mest orolig över - även om den mesta nervositeten att prata inför människor är så gott som borta. Klart jag fick handsvett och fick djupandas ett par gånger, men när jag står det känns det så självklart.
Igår stod jag på en stor scen, i rampljuset. Jag har inte trivs så bra på scen sen jag var jätteliten och spelade teater.
Jag är inte längre rädd att tappa tråden, inte rädd att öppna upp med ett skämt och vara rädd att publiken skrattar åt mig - när dom i själva verket skrattar MED mig.
Jag vet inte hur publiken tolkade det jag sa, och det är svårt fortfarande att välja dom ord som passar att ta upp. Vissa saker ska man inte ta upp, för att det kan misstolkas. Det är inte bara jag som är i centrum, det är alla andra som varit med och byggt upp mig och min dåtid.
Min mening är aldrig att smutskasta någon, inte någon annan än de som våldtog mig, men ibland kan det tolkas på ett sätt som människor nog kan tolka att "jag hatar den jävla idioter som förstörde mitt liv". Så är det inte.. Alla har bidragit någonting som har vandrat med och mot mig, jag dömer inte någon förutom som sagt dom som begick våldsbrotten mot mig.
Alla har en historia, alla bär med sig någonting. Ett beteende är mer än utsidan, precis som den psykiska hälsan.
När jag var liten kände jag likt alla andra barn, att mina föräldrar var oförstörbara, dom är supermänniskor. Dom ska inte ha några känslor, inte ha någonting med sig i ryggsäcken. Dom ska inte gråta, inte skrika eller vara deprimerade. Dom ska inte ha några problem - för dom är föräldrar. Man förstår inte mycket bättre som barn.
När föräldrar tjatar på en om någonting man inte får göra, så är föräldern jobbig och orättvis. Tänk om jag hade mitt logiska tänkande redan som ung tonåring, så hade jag förstått vilken bra ram det hade varit att leva efter och inte bara sett det som dom jävlades med en. Jag pratar som sagt inte bara om mig, utan om så många andra barn.
Nu när jag är förälder till tre, så förstår jag helheten. Förstår att föräldrar inte är supermänniskor, inte okrossbar och behöver inte heller må bra alla gånger. Man är jämt orolig för att någonting ska hända och det är pest eller kolera att välja mellan när man ska släppa tyglarna när barnen blir äldre. Jag vet inte hur jag ska kunna hantera det med min bakgrund, eftersom jag vet hur mycket som kan hända. Men det är deras liv, jag kan inte hålla dom fångar för min rädslas skull. Dom är sina egna individer, varken som jag gillar det eller inte.
Någonting som jag tycker är viktigt är att man som förälder faktiskt delar med sig och är öppen om sitt mående. Detta ger en en intryck att det faktiskt är okej att visa känslor, att må dåligt ibland och att bli extremt glad för saker och ting.
Det är okej att gråta, för mamma och pappa kan också göra det. Dom kan bråka ibland, men dom blir alltid kompisar. Man måste få utagera som barn, för barn måste kunna reflektera vad som händer och sker i kroppen när alla hormoner börja snurra runt.
Det allra viktigaste om man ska bråka så måste man avsluta bråket, bli vänner igen. Man ska inte gå och ta ett glas vin, en öl eller storma ut. Vad ger det för bild? "Att när mamma är arg och ledsen och har bråkat, så dricker hon sprit och pappa springer därifrån som om det inte vore viktigt att bli sams igen".
Många tankar är det efter igår, det var givande. Det blev något kortare än vad jag hade tänkt mig, men övning ger färdighet. Om 1,5 vecka far jag iväg till Stockholm för dom första utbildningsdagarna.
Livet leker, även om det är förjävligt ibland. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar