Två veckor kvar, sen ställer jag mig på stora scenen i Vara Konserthus och föreläser inför hundratals åskådare. En öppen dialog med rannsakning av sig själv med en förhoppnings att göra skillnad, att bli en förebild och en motivation att kämpa sig vidare trots motvind.
Jag vänder mig till ungdomar som ska förbereda sig för vuxenlivet, till föräldrar som måste bra inuti sig själva för att orka vara förälder.
Det kommer bli awsome, det kittlar i magen. Tänk vilka vändningar livet har, vilka chanser som ges. Man måste bara våga ta dom och tro på en förändring till det bättre. Det är därför jag står här idag, det är därför som du kan ta dig hit och längre. Älska dig själv, tro på dig själv. Du är värd det
Du är mer än din spegelbild, du ser dig själv som ett porträtt medan andra ser dig levande, med olika ansiktsuttryck och i rörelse.
När jag låg i botten, i det där diket som 14-åring, full som tusan, så trodde jag aldrig att jag skulle resa mig upp. Jag uppskattade aldrig handen som hjälpte mig upp, jag hade fördomar och en tro att alla ville ha sex med mig - inte vara min vän.
Dagen efter hade jag ångest, och helgen efter bedövade jag den med ännu mera sprit. Jag gjorde samma misstag om och om igen.
Jag straffade mig senare själv, det började 2007. Jag fick mina ätstörningar, jag var rädd för att kvävas av maten och av drycken jag intog. Jag var väldigt trött under den tiden och jag förvånas inte nu i efterhand att jag fick min panikångest i samband med detta. Jag hade fler panikångestattacker än vad jag var fri utan dom under dagen. Nu när jag fick panikångest här om veckan, när jag vaknade upp med en, så förstår jag inte hur jag orkade igenom dagarna. Jag var så trött och slut efter en enda så jag knappt orkade upp på dagen. Skillnaden denna gången var att jag visste vad som var påväg och jag visste att jag behövde gråta utav bara den. Öppna upp mig inför min man, väcka honom för att känna ett levande stöd. Han sa inte mycket, men det behövdes inte - han var vaken, han såg mig och accepterade.
2008 när jag blev gravid med mitt andra barn så blev ätstörningarna mildare, för jag fick för mig att jag var odödlig som gravid, men morgonen efter när han föddes så var dom tillbaka. Jag skulle ut och hämta frukost och kände snabbt obehag att sitta och äta med andra människor. Jag åt knappt ingenting..
Nu är jag nästan fri helt och hållet, det är fortfarande jobbigt att äta offentligt, men jag klarar av det efter utmaningarna som jag har gjort. Jag har satt mig själv, på olika caféer och tvingat mig att äta mig igenom besöket.
Jag fick en panikångestattack för veckan på min praktikplats, jag är väldigt ljuskänslig och det var för mycket intryck. Jag höll mig genom hela mötet och sen sprang jag in på toaletten och där avslutade jag panikångesten och efteråt gick jag ut lugnt och berättade för min handledare vad som triggar igång min panikångest.
Livet har verkligen många överraskningar att bjuda på, det är fantastiskt. Jag älskar att leva och jag älskar att kunna vara öppensinnad - det ger en mycket mer i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar