Här har ni mig!

Här har ni mig,
som har jobbat inom timvikariatens klor. Jag som har jobbat i 10 år inom vården, hos 4 olika arbetsgivare i hopp om att få ett jobb.

Jag har sovit med min telefon, åkt in och jobbat dubbelpass. Ställt upp att jobba nätter, sitta vak och torka upp spyor och avföring från golvet.

Jag är den som sköter om din mamma, pappa, bror, syster, farmor och kanske till och med ditt barn.
Det är mig du gråter hos, den du skäller på. Den som får höra alla livshistorier.
Jag är den som kan bli kallad allting från lilla gumman till satkärring.

Jag är den du klagar på när vården inte fungerar som den ska, precis som det är jag som är HELA vården.

Det är jag som sitter med dementa människor som ser saker som inte finns, som sitter och lyssnar och ger en förståelse som ingen annan kan.

Jag är den som sliter, som tusan för att få hem och hus och jobb att fungera.


Jag är den med sämsta arbetsvillkoren, den som inte är rätt till sjukpenning och som måste bråka med a-kassan om ersättning och att ens få stämpla upp.
Det är jag som lever utan inkomst för att tjänster inte finns att tillgå, att arbetsgivarna inte är redo att fastanställda utan bara tar emot timvikarier.

Jag är den som ser till att du inte får en infektion i ett sår, för jag lägger om med all min kunskap. Jag är faktiskt den som är med att räddar liv, men ändå står jag i skymundan.
Jag är en undersköterska, tro det eller ej, men mina arbetsuppgifter är många och jag har kunskap inom många områden som kan vara livsavgörande som inte ens en sjuksköterska eller läkare har.

Jag är så jävla trött på dessa skitvillkor, som inte kan ge en trygghet i vardagen. Jag är inte flexibel längre, jag kan inte jobba kvällar och helger, inte ens nätter. Så när jag måste säga nej, så är jag inte attraktiv längre och då blir jag inte tillfrågad jobb. Vart fan ska jag ta vägen då?
Enligt arbetsförmedlingen så ska man lösa problemen som hindrar en från att ta jobb, även när det kommer till familjesituationen. Ska jag sälja mina barn för att kunna jobba?


Idag var jag på en jobbintervju, där anställningen var inhyrning som konsult. Där dom tog tre månader i taget, TRE MÅNADER. Man vet inte om man får vara kvar, utan man skulle få finna sig i att arbeta tre månader i taget. Är det värdigt, ska man behandla människor så?



Så här är jag, nyexad och arbetslös. Fyra utbildningar i ryggen, som har kämpat aktivt i 10 år för att få ett fast arbete. Här är jag, som har alla egenskaper som krävs att göra ett bra jobb. Men vad har det gett mig, ingenting.


Tack för det, jävla arbetsmarknad.
Tack för det, skyddsnätet med extrema hål i.