Idag känner jag mig något nere, nu när verkligheten börjar komma i kapp en..
Vecka 33 försvinner en mindre trygghet, examen är tagen och min visstidsanställning på GKN tar slut. Med höga boendekostnader i bostadsrätten, så får man börja tänka om och tänka nytt. Det går inte runt med en lön och när man inte är berättigad A-kassa så finns det inte mycket man kan göra mer än att titta på hyreslägenheter, runt om och överallt. Lämna allting man har byggt upp, lämna det boende som man har arbetat upp under många, många år.
Allting har ett slut, så är det. Vi har väl nått vårt..
Med ungefär 10 jobbansökningar i veckan, så blir det bara bottennapp på allting.
"Man ska inte behöva lämna sitt boende bara för att man blir arbetslös" var det någon politiker som sa.
Jag börjar tappa hoppet, och tron att allting kommer gå vägen. Vi har haft motstånd hela vägen.
SAAB-konkursen, uteblivna löner, ännu mera arbetslöshet. En kronisk sjuk hund, bilar som har gått sönder, sjukskrivningar, ett barn som var sjuk i 3,5 år. Det bara radas upp.. Och visst har det löst sig, men man har inte kunnat ge barnen allt det där som man hade velat, det känns inte rättvist.
Man har gått runt, det har man.. Men inte mycket mer.
Jag har kämpat i 10 år att få ett arbete, men har bara fastnat i timarbeten som inte har lett till något fast. Nu är jag begränsa, jag kan inte fortsätta inom vården eftersom det inte finns någon möjlighet när Mattias jobbar kväll och helger. Jag har handekem/stressutslag som gör det mer omöjligt att arbeta inom vården.
Det är bara skit med allt just nu, jag börjar ångra alla mina utbildningar. Min utbildning till plattsättare, där det är svårt som tjej att komma in. Min högskoleutbildning inom logistik, så mycket bortkastad tid när man ändå inte verkar kunna få jobb......
Vart ska vi ta vägen nu? Kommer vi kunna bo kvar i Grästorp, kommer vi få söka lägenheter över hela landet, kommer vi behöva rycka barnen för sina skolor för att man som förälder, som människa har misslyckats?
Vad i helvete ska jag göra, vad i helvete ska VI göra?
Det kommer säkert att vända. Vet att man mår absolut inte bra i sådana situationer, och har man mått dåligt psykiskt så är det än värre. Men ha förhoppning! Det kommer säkerligen att ordna sig! ❤
SvaraRadera