Snart är det måndag igen!

Snart är det måndag igen, en vecka har gått sen jag började spåna på hur den är veckan skulle bli, hur jag skulle känna och hur djupt jag skulle falla.

Jag föll inte, förutom i extrem trötthet. Jag har gått som en zombie hela veckan. Har ansträngt mig på jobbet för att hänga med i dimman av drömmarna som knackade innanför mitt huvud. Jag har försökt att koncentrera mig, men det har funnits någonting har lockat långt där inne - någonting som heter sömnen som uteblev.

Jag är inte van att vakna klockan 05.00 längre, köra slut på huvudet i 9 timmar, åka hem, laga mat, lägga barn och sen landa i soffan.

Veckan har ändå gått relativt smärtfritt, det är bara den enorma tröttheten som blivit mitt handikapp.
Humörsmässigt så har det varit helt ok!

Fredagen var den bästa dagen på hela veckan måste jag säga, absolut den bästa. Gick upp en kvart senare, men lyckades ändå stämpla in nån minut innan jag gjort på hela veckan när jag har gått upp tidigare.

Jag kände ett större sammanhang än någon annan dag på dessa månader som jag har varit där, jag har varit mer delaktig och fått ett större ansvar - människor har förlitat sig på mig. Och på något sätt, tack såklart vare speciella personer, så har jag lyckats ta mig fram och kunnat låta människor förlita sig på mig och min kunskap.

Jag fick en riktig rundtur av skiftchefen runt om i hela fabriken, vi talade om maskinerna, vilka detaljer som gick vad. Jag imponerades, men föraktade ändå i smyg, leankonceptet, där en helautomatisk robot var ledande. Men skiftchefen höjde alla dessa arbetare ute i fabriken och berättade vikten av deras enorma kompetens - att man faktiskt inte får glömma hur viktig den är. För utan dom, så skulle faktiskt fabriken inte bli desamma, och inte heller detaljerna.

Vi pratade om feminism, vikten av att ha tjejer i arbetslaget som är en bristvara idag.
Jag fick komma in i slutmonteringen, träffa en fantastisk människa till som tog sig tid att visa mig en nästintill färdig detalj. Jag älskar att kunna "ta" och se på sakerna jag egentligen bara försörjer med material.

Jag är praktisk lagd, så jag blev helt till mig när jag fick spåna, vrida och vända huvudet och diskutera problem med vissa nya detaljer som ska till. Jag kände mig hemma.

Han böjd mig över igen, han sa att han var där på måndag igen om jag ville se något eller veta något mer.

Detta var på eftermiddagen, ett par timmar innan hemgång.
På förmiddagen var jag i ett lyckorus för att jag löste ett problem som hade sträckt sig över ett par dagar. Jag ordnade det, utan hjälp - helt själv. Jag bemästrade IT-systemet, det komplexa systemet som oftast säger emot allt man knappar in.

Jag skulle hålla ett möte med en annan kille, som jag mest hejat på, typ nån gång bara. Det var han och jag på mötet, ingen annan hann att komma. Det var okej, vi fick gjort det behövde vid planeringstavlan. Han kom in sen och frågade "Tjena Kompis! Kan du tidsomsätta den här ordern så den kommer in i detta WC"?

OCH DET VISSTE JAG HUR MAN GJORDE, vilket jag nog berättade för honom på ett väldigt överentusiastiskt sätt. Han gjorde tummen upp i alla fall.

Dessa små saker för mig är oerhört stora för mig. Det är precis som när en hund förstår när han har gjort någonting bra och får hundgodis.


Det är med lite sorg i hjärtat att det redan är v.31. V.33 vinkar jag av mina arbetskamrater, jag kommer inte längre gå från parkeringen, genom porten, till min fabrik och stämpla in. Sätta mig på min kontorsstol - inte vara delaktig på möten. Jag kommer inte vara någon del av företagen längre,

jag kommer inte längre få vara en anställd på GKN Aerospace.

Om man ska se någonting positivt med det hela, så börjar rösten försvinna som har sagt att jag inte klarar av det här med produktionslogistik och materialstyrning.

När jag läste logistik, så var det transportlogistik. Så jag gick in i den här fabriken, utan egentligen en aning om hur det fungerade - och har faktiskt kommit så fantastiskt långt.
Jag får nog klappa mig lite på axeln för att jag faktiskt kom så långt som jag kom.

Jag får också klappa mina arbetskollegor på axeln som har varit så tålmodiga och oerhört snälla som har sett till att jag faktiskt har kommit framåt också. Som har svarat på frågorna som jag har haft.


Summering av veckan i alla fall, trots tröttheten som har gjort att jag nästintill somnat i kontorsstolen, så har den varit bra. Nu får jag göra det bästa av de sista veckorna som är kvar.


Också en påminnelse till andra där ute, som har ett arbete att gå till varje dag - var glada för att ni har en anställning att gå till. Alla har inte den ekonomiska tryggheten att få in någonting på kontot i slutet av månaden. Alla har inte den känslan av gemenskap som man får på ett arbete, där man känner betydelse. Alla har inte arbetskamrater, en utvecklande position.

En del har bara magont om hur man ska kunna klara månaden utan att ha en inkomst. En del känner ingen gemenskap och inte känner sig samhällsnyttig överhuvud taget. En del vill inte öppna brevet som visar pensionen hittills, för att summan är så låg.

En del vill bara vara en del av samhället, någonstans att gå till, få några kronor in på kontot så man har råd att ta hand om sig själv och sin familj. Någon vill ha ett tillsvidaretjänst och slippa gå som timvikarie i 10 år - typ en person som... jag.


Uppskatta istället för att klaga - detta gäller på alla plan.