Ibland behöver man släppa taget om någonting som kan ses som ett ankare, eller för den delen - något som håller en fast på jorden för att kunna må bra.
Man hittar inte alltid sin plats i det man söker, eller i det man trodde. Ibland kan man inte förändra någonting som egentligen skulle behöva förändras, då situationen kan vara så hårt förankrat från börjat att förändring inte ens finns på kartan.
Jag är en person som försöker se möjligheter, som försöker in till det sista. Oftast går jag med ont i magen, går rakt in i vägen, återhämtar mig och kommer igen när det är något speciellt jag kämpar för.
Jag ger aldrig upp, men jag har lärt mig av mina tidigare misstag.
Den dagen jag gick in i väggen totalt, när min panikångest kom att styra min vardag, den dagen lärde jag mig att jag aldrig ska ta det sista klivet. Aldrig utmana mig helt och hållet, aldrig driva det såpass långt så att jag hamnar i helveteshålet igen.
Ibland får man också helt enkelt acceptera att det inte längre går, att även om man faller ner en bit igen - så skulle fallet bli längre ifall man fortsatte på samma väg.
Under en tid så har jag känt mig som en total idiot, att allt var mitt fel, även om jag någonstans inuti tvekade. Jag lät mina tankar ta över verkligheten och förnuftet, och jag lät EN person trycka ned mig, även när jag ville den och en annan deras bästa.
Det fanns en tid där jag skulle svälja allt, inte säga ifrån, utan bara köra på. Det var den dagen väggen överraskade mig. Den långa rehabiliteringen, all den tid jag fick ägna för att våga mig utanför dörren, bokstavligen alltså, det är inte värt att gå dit igen och börja om, för det var den VÄRSTA perioden i mitt liv.
Jag är inte bra än, men jag vet mina begränsningar och jag vet vad jag måste göra även om alla runt omkring inte förstår. Men det är inte dom som måste förstå heller, det är jag som måste förstå varför jag gör mina val.
Man är sig själv närmast, och hälsan är den som håller en på benen. Den fysiska hälsan är inte alltid den viktigaste, för mår man inte bra psykiskt så fungerar man inte även om man har två ben och två armar.
Jag kommer sakna det jag lämnat bakom mig nu, alla dessa människor som kom att påverka mig denna korta stund. Den kurs jag fick äran att ta del av, som gav mig ett nytt livsperspektiv. Jag önskar att jag kunde fortsätta, men det går inte. Min väg tar slut här, dags att hitta en annan..
Men jag är glad, jag har någon att vandra den med - min man, min underbara man, och mina barn. Vi alla vandrar åt samma håll, och vi kommer nog hitta några återvändsgränder mot målet, men man får aldrig glömma att en väg, den tar aldrig slut..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar