Att vara jag.

Tänk vad bra och enkelt det är att bara vara jag.
  En enkel människa som är så svår att förstå sig på.

Som alltid vandrat på egen väg, medan andra har tagit motorvägen med tusentals andra som inte vågat sig in på en avfart för att göra en egen resa.

En person som utan GPS tar sig an världen, som inte tittar i kartan som alla andra. Den som inte planerar sin resa, utan tar varje väggupp som kommer.
  Som kan krocka med en och annan trottoarkant på en återvändsgränd, men som alltid fixar att vända om och hittar en annan väg att ta.

Tänk ja, vad bra det är att bara vara jag. Som inte behöver anpassa sig efter någon annan, som vågar att vara den jag är. Den som inte följer modet, och den som faktiskt vågar vara udda.
  Den som accepterar, och den som inte dras tillbaka av någon annan.

Ja, vad enkelt det är. Att kunna tänka för sig själv, prata för sig själv inte vara den som behöver spela över eller behöva vara någon annan med en annan människa.

Den som inte försöker imponera med saker och ting, utan bara den som blir glad över det man har och inte sörjer det man inte har.

Underbart det är, att inte famla runt i olika lögner, slippa komma ihåg vad man sa, och till vem man sa det.

Jag är ändå förundrad över varför många inte väljer samma väg, varför inte alla är bekväma. En person som är en själv lik, är mer betydelsefull än 10 oärliga och osäkra människor.

Det är så mycket roligare att bara får vara sig själv, göra saker man själv tycker om, slippa imponera och känna tryggheten - att faller jag, så finns det en som tar emot mig.

En vän behöver inte alltid hålla med en, utan kan vara ifrågasättande om valet verkligen är rätt. Även om man ändå väljer en annan väg. så är en bra vän den som litar på att man fixar det ändå.

Ja, tänk, om alla kunde vara sig själva - vad många jämlikar man skulle ha!