Ångesten knyter sig i magen,
runt hjärtat och runt tankarna.
Jag kan inte knyta upp den hårda knut,
som tankarna har knytit fast mig i.
Jag försöker andas, men känner mig aldrig
nöjd med andetagen.
Dom är flyktiga och inte tillräckliga.
Jag försöker kippa lite till.
Jag känner för att springa, springa
fort och iväg någonstans under solen.
Men vardagslivet håller mig fast,
i de rutiner som är uppsatta.
Jag känner för att lyfta tungt,
pressa ut varje droppe av ångesten.
Trådarna, som knuten består av lyfter upp mig,
långt upp. Jag tappar markkontakten, men
försöker ivrigt sparka mig fri.
Jag vill landa, och stå kvar. På mina ben.
Jag vill inte vara en marionettdocka längre,
där ångesten styr mitt liv.
Jag vill vara fri, andas andetag som ger mig
tillräckligt med syre.
Jag vill leva det liv som jag förtjänar,
jag vill slå mig fri..
Jag ska bara försöka hitta den lösa änden,
den som knuten kan dras upp med.
Det hade varit enklare om ångesten hade
varit färglagd, så jag visste vilket tråd jag skulle dra i.
Let me go, let me be free.
Mmmm, vad fint du skriver och formulerar dig kring det jobbiga tillståndet "ångest"! Man känner igen sig. Jag skrev alltid väldigt mycket också på den tiden (de första 40 åren av mitt liv ;-) ) då jag hade ångest dagligen och ofta flera gånger per dag. Det är lite som att känslan lindas in i orden och dras ur en för en stund. Du är så duktig i allt Emma, så väldigt duktig. Kanske du skulle öva på att inte vara det jämt, lägga dig ned och skrika lite. Nä jag vet, det löser inte problem - MEN det kanske löser lite knutar. Stor kram// Anette
SvaraRaderaTack, snälla.
RaderaJag jobbar på att vara mindre duktig, släppa det som inte är viktigt - och leva för dagen.
Vissa dagar går det bättre än andra, men det är väl så det är - livet, en berg o dalbana.