Åt helvete och på återseende.

Känslor är komplexa, likt som minnen. Man tror att man har kommit mycket längre i sitt byggande av självförtroende, men så kommer en händelse som drar en tillbaka 10-tals år, när man är liten och befann sig i cirkeln av mobbning.

Man minns den tid man hade social fobi och knappt orkade ta sig utanför dörren utan alkohol,
man minns den tid då man inte hade någon att luta sig mot.

Man minns allt det där som skuggfigurerna sa, hur ont det gjorde.

Slå mig, slå mig hårt som fan. För det gör mindre ont än ord som sätter sig som ett ärr på insidan, eller ja, närmare sagt som ett sår på insidan. För såret läker aldrig, det fortsätter blöda livet ut.

Man ber om förståelse, att människor ska förstå att man är skör efter alla händelser i livet, men det är så djävla fult att vara sårbar.

Man är jobbig om man är sårbar, man är jobbig om man klagar. Det är så djävla lätt att klaga på människor som klagar!

Jag är så äckligt trött på att känna skam över att jag är skör, att jag bär på en ryggsäck som är tyngre än vad min styrka klarar av att bära. Ska man behöva blotta allt, för att få förståelse?

Jag trodde på fullaste allvar, att vuxna inte angriper vuxna. För man borde ju kommit så mycket längre i utvecklingen än så, än att se allt svart och vitt. Så som barn gör.

Idag kände jag mig liten, väldigt liten. Jag drogs inte bara tillbaka till barndomen, utan också till den tid då jag befann mig i den värsta krisen i mitt liv - panikångesten.

Jag fann inte luft, jag kunde inte andas. Jag kunde inte prata, jag kunde inte tygla mina känslor.
  Jag var arg, jag var ledsen - och jag var chockad.

Det var som att dra undan mattan, klä av sig naken framför människor. Jag var blottad för mina känslor, och jag kände mig liten och rädd - så som förr.

Byggstenarna som jag hade byggt upp sen jag var 12 år, hade rasat samman igen. Nu måste jag börja om igen, och förhoppningsvis hittar jag en bättre teknik för hållbart bygge, för jag orkar egentligen inte en gång till..


Senast i morse sa jag till mig själv - Aldrig att någon ska få sätta sig på mig igen.
  Jag mådde så djävla bra, trodde jag. Antagligen var det bara en lös fasad, eftersom det kunde rasa så lätt som idag.

Hur fan tar jag mig vidare, när jag måste möta min rädsla varje dag?

Åt helvete - och på återseende!