Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag tappar motivationen fort, och det känns inte som jag känner mig själv alls..

Jag hade jobbat för länge inom vården, fick aldrig chansen till ett fast jobb.. Jag ville sadla om, jag läste till platsättare - men fick inte napp där heller..

Nu läser jag logistik, och det är nu jag är närmast mig själv.. Jag ser dock inte vägen fram, och jag tappar motivationen. Energin som har funnits är försvunnen, och jag känner inte glädje över något och känner inte heller drivet som jag haft.

Jag har alltid kunnat se solen bakom molnen, hur svårt det än har varit på markplan.. Men jag gör inte det längre, jag känner ingenting förutom förvirring.

Vem är jag?
Vad har jag för intressen?
Vart är jag på väg?
Vad vill jag?
När ska jag hinna existera?

Småbarnsåldern är svår, speciellt när man får pussla ihop hela vardagen själv. Jag hinner inte pausa och tänka på vad jag vill, utan när jag sätter mig i soffan på kvällen så är jag så trött, och jag vet varken in eller ut..

Jag tycker det är hög tid att lära känna sig själv nu, och jag vill veta vart jag ska.. Men jag HINNER inte. Jag önskar tiden kunde stanna upp ett tag, och bara låta mig vara ifred.

Jag vill hinna tänka på vem jag är....

Vad tycker jag är kul?

Är det avundsjuka jag känner gentemot min man, som ha fått det där roliga jobbet? Visst är hans jobb sämst gällande arbetstider, då han måste bortprioritera familjen 90% i veckan.. Men jag vill också ha ett jobb som jag trivs med, som jag känner glädje att gå till..
Jag är ingen person som kan ha ett tråkigt liv och känna mig nöjd, jag blir deprimerad direkt av att gå till en arbetsplats som inte utvecklar mig eller som är intressant..

Samhället ställer så höga krav på en, så man behöver bära hela världen på axlarna.. Jag är ingen starkt individ, så jag orkar inte bära upp världen på mina axlar. Jag faller pladask, och det tar lång tid att återhämta mig...


Jag önskar att jag hade vänner, vänner som man kunde kontakta mitt i natten och prata med om jag skulle vara ledsen, vänner som försöker peppa en och som kan lägga sitt eget ego åt sidan.
  Någon som märker av när man är deprimerad, och som försöker få en att tänka på någonting annat..

Jag hade en sådan vän under tonåren - den kallades spritflaskan.. Så ärligt talat så vet jag inte hur man skaffar sådana vänner, eller om det är ett orimligt krav att ha på någon.


Jag känner mig ensam, och det är jag mot världen - jag mot tiden och jag mot livet.