Två trötta ben vandrar livets gång.

Öppna sår, dom blöder.
 Ett öppet sår inombords blöder mer, slutar aldrig blöda förrän någon lagat hålet.

Två svaga, och trötta ben. En trött kropp, ett trött huvud.
  Två rödgråtna ögon, som sett verkligheten från den hårda sidan ber om förlåtelse, ber att få slippa se mer.

Ber om att slippa se verklighetens hårda sida, ber vinden att sluta blåsa i motvind.
  Två nariga kinder, som stått emot hårda vindar hela livet ber om en lättnad.

Ber om en svag vindputs, istället för en orkan runtom.

Två ostabila ben, ber världen att sluta gunga. Ber vågorna lugna sig, ber om att få gå på plan mark ett tag.

En värkande själ ber om att få slippa känna smärta, ber om att få slippa ångest. Ber om att slippa ursäkta sig för ens existens. Ber om att få känna glädje, och att få känna tillfredsställelse.

Två trasiga lungor, ber om att få andas fritt. Ber någon att knyta upp knuten som är bunden runt bröstet.

Två trötta axlar, ber om en lättnad. Ber att livet tar av den tunga ryggsäck, ber om att någon annan bär den ett tag så att axlarna hamnar rätt igen.

Två trötta öron, vill stänga av ljudet - vill att suset i öronen försvinner, vill att alla hårda ord genom livet slutar eka. Vill höra det som kallas ingenting, eller i alla fall, höra hjärtat slå normala slag.

Huvudet ber om att sluta smärta, ber om en break. Vill kunna tänka klart igen.

Livets marionettdocka, det har varit jag - det är Jag.

Klipp av trådarna, låt mig leva. Låt mig gå vidare i livet, utan att hållas fast i det som varit. Jag vill stå på mina ben, vill orka och klara av det.
  Jag borde lärt mig gå för längesen, men det som hände då, allt det där, har gjort att mitt utveckling har bromasts.

Men jag vill komma vidare nu, för trådarna brister snart och då orkar jag inte hålla upp mig själv längre..

Let me go, let me be.