När jag var liten, så handlade varje dag om att växa och bli vuxen. Man hade drömmar, och man förstod egentligen inte vad som väntade mer än rättigheter att köpa sprit och cigaretter.
Jag hade en vän, har en vän, men hon har följt med mig hela livet. Vi har format varandra, precis som vatten gör med sten på havets botten.
Det tar lika lång tid att forma en människa, som det gör för vatten att forma en sten till det den kommer bli när någon finner den och tar upp den i sin hand.
Vi var riktiga små skitungar, med olika bakgrunder egentligen. Vi längtade inte så mycket efter framtiden, vi fann oss i nuet - bara vi hade varandra.
Vi levde för dagen.
Det var den tiden barn kunde vara barn, den tiden då man tilläts att vara ett barn.
Vi hittade på bus, vi skapade oss en egen verklighet.
Vi älskade varandra, utan att ens behöva säga det. Det bara fanns där - kärleken.
Redan i andra klass var vi bästisar, vi utvecklade det estetiska tillsammans och vi var inte dom som lekte med ponnys - vi gjorde annat, som var häftigt.
Vi satt och spelade quake på datorn, unreal tornament och vi satt och lirande nintendo.
Vi bakade kladdkakor, vi kastade kottar på surgubbens tak.
Vi lekte att karusellen på lekplatsen tog oss till en annan värld.
Vi byggde snöborgar vid tågrälsen, och bombarderade tåget med snöbollar. Vi gjorde kullerbyttor i snön, rakt ner i dikena.
Vi var inte hårt kontrollerade, vi kunde vara långt från våra hem och leka. Även om hon bodde vid ett boende med psykiskt sjuka människor som skrek det ena och den andra efter oss, så fick vi ändå vara överallt och leka.
När man väl blir vuxen, så finner man sig inte alltid i den rollen. Livet kan förändras så fort, och man hänger inte med.
Man har helt plötsligt börjat gymnasiet, att vara barn existerar inte. Nu kan man till och med köpa ut dom där äckliga folkölen och köpa cigg, man kan ta körkort - och man kan bli gravid.
Så som det blev för min del. Jag blev gravid när jag var 18 år, fick barn när jag 19 år. Jag blev inkastad i vuxenlivet utan att förstå vad det handlar om. För det första handlade det inte längre om mig själv, utan om ett barn som skulle någon gång också bli vuxen.
Jag har nog aldrig förstått att jag är vuxen, förrän idag. En konstig känsla kom över mig, om mitt vuxna ansvar. Visst har jag tagit ansvar förut också, men jag förstod just idag hur långt ifrån jag är barndomen själv.
Det satt tre ungar, kanske 12-13 år, på golvet på ICA här i Grästorp. Satt och låtsades som att det låg en sensor på golvet som skulle sprängas om man gick där på, jag sket i det och bara gick förbi. Dom skrattade..
Jag gick in och köpte det jag skulle ha, plus en burk pepparkakor. En konstig känsla strömmade över mig, när jag stod i kön och tänkte på barnen som satt på golvet.
Jag fann dom mig själv närmast, och jag åkte tillbaka 15 år - när jag var i den åldern, där man sket i allt och alla och bara koncentrerade sig på att ha kul.
Jag gick förbi dom igen på vägen ut, och stannade upp framför dom. Dom höll nu upp ett snöre mellan sig i gången, och den ena sa Hej, har du köpt pepparkakor?
Jag kollade på henne, och de andra två. Och svarade Mm.. Vill ni ha?
Dom tittade alla tre på varandra, och svarade sedan i kör "JA!"
Jag öppnade burken, böjde mig ner och gav dom alla tre pepparkakor. Och alla i kör, väluppfostrat "Tack så jättemycket".
Jag har länge trott att uppfostran har blivit någonting slappt, men tanke på att alla ungar härjar som aldrig förr. Första-klassare klottrar ner toaletter, och skriker glåpord.
Mycket handlar nog inte om dålig uppfostrarn, utan att ingen längre ser barnen som man gjorde förr.
Alla människor måste bli sedda, och tänk dig som vuxen - att alla du träffar på som du förr var vänner med, eller varför inte dina arbetskamrater - plötsligt bara går förbi dig och inte hälsar?
Hur skulle du känna dig?
Hur skulle du känna dig, om du och en vän satt och fika och denne personen satt med ett stor dagstidning framför sig, så att ni inte kunde se varandra?
Likadant är det för barn med dagens telefoner som täcker de vuxnas ansikten. Dagstidning som telefon, ögonen speglar själen. Och blir inte själen sedd - blir den väldigt liten och osäker.
Vi är så jäkla upptagna med oss själva nu för tiden, om det inte är karriären så är det facebook, träning eller ens egna ego som står för väggen mellan ett bra umgänge med barnet.
Att bli lyssnad på, att bli sedd och att bli kramad är vad alla barn vill ha.
Och jag antar att det var det jag kände idag, att jag faktiskt har lämnat barndomen och måste ta mitt vuxna ansvar fullt ut. Det kommer finnas en tid för mig senare, när barnen har vuxit upp, nu är det deras tid att få vara barn.
Jag har ju faktiskt gått hela vägen, så att säga - I made it all the way.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar