Första gången när jag kom till vuxenpsykiatrin så träffade jag på en äldre person som tog emot mig, som skulle kolla vem jag var genom olika blanketter som jag skulle fylla i.
Vi satt också och pratade om vad som har hänt under livet. Jag berättade om våldtäkten när jag var 13-14 år gammal. Jag har aldrig pratat om det på det sättet förut eftersom jag inte hade sett det som en stor grej, eftersom jag ansåg det var mitt fel. Det var ju jag som hade stämt träff med den 15 år äldre mannen. Sen att han berövade mig på det sättet hade jag aldrig tänkt, utan det var alltid mitt fel.
Jag minns platsen, jag minns hur ont det gjorde. Jag minns hur jag stängde av mig själv och bara önskade att det vore över.
Jag kommer inte ihåg hur det slutade, bara början.
Jag kommer dock ihåg efteråt, när jag gick hem. Blödandes och förvirrad, hur ont det gjorde och hur jag beskyllde mig själv.
Jag berättade aldrig för någon om det här, man vill ju inte berätta hur dum i huvudet man var som stämde träff med den där mannen från Skövde.
Det han sa efter allt har satt sig, han sa "Hoppas vi kan ses igen".
Jag har tänkt passivt på det, inte känt några känslor kring det hela. Jag har bara tänkt tanken och sagt till mig själv att det är konstigt att det inte har påverkat mig. Antagligen har det gjort det, mer än vad jag har trott eftersom jag tänker på det oftare och oftare.
Som sagt, när jag kom till vuxenpsykiatrin så träffade jag en äldre man. Jag har svårt att prata med män, speciellt om sådant här. Men jag berättade, frågade försiktigt om jag någonsin kommer komma över det här och leva som vanligt.
Han svarade mig "Nej, det kommer du inte. Det bara är såhär".
Jag tänker inte acceptera att det aldrig kommer att försvinna. Klart man inte kan ta bort en händelse, men man måste processa det och acceptera det. Att man inte kommer kunna förändra dåtiden, att man måste fortsätta framåt och inte blicka tillbaka. Man ska inte skambelägga sig själv för en händelse som faktiskt inte var ens eget fel.
INGEN har rättigheterna att frihetsberöva en. Pedofili är inte accepterat som det faktiskt mynnar ut i.
Jag ångrar mig såklart i efterhand, att jag inte anmälde det till polisen. Men eftersom man kände så mycket skam så ville man inte berätta det som sagt, utan accepterade att leva med det.
Jag är redo idag att gå igenom händelsen, gå igenom processen. Men vuxenpsykiatrin har inte erbjudit mig en hand, jag står ensam. Jag väntar på en utredning, men ingen vidare kontakt. Även om jag har tvångssyndrom, ångestproblematik och svår depression. Märkligt hur det fungerar inom psykiatrin, eller inte fungerar.
Men jag har kommit långt, även om det har tagit 14 år att acceptera händelsen. Acceptens är första steget mot ett bättre mående, tänker inte acceptera att det aldrig kommer gå över, för ett sår kan läka om någon bara försöker laga det.
När det gäller de svårigheter som livet kastar på oss, så kanske att komma över något är inte rätt fråga. Frågan jag kanske skulle kunna ställa är vad allt det här kan göra för dig. Hur det här kan stärka dig istället för att bryta ner dig.
SvaraRaderaOftast så önskar man att vissa saker aldrig skulle ha hänt, men det du gör nu handlar inte längre om vad som hände då utan vad som händer nu och som kommer att hända. Att förändra sig själv är långtifrån lätt, men det går. Det går genom att börja säga som du skriver. Att nu räcker det och jag skall må bättre. Det är starkt av dig att skriva om hur det är och jag hoppas att du fortsätter på samma väg som du börjat med.