En oreda i min bokhylla

Mitt liv är som en bokhylla, nej förresten, som ett helt bibliotek. Jag har varsamt och noggrant ställt alla böcker i storleksordning, efter färg och försökt att ställa det alfabetiskt. 

När rutinerna flyter på och allt håller sig inom ramarna så kan jag ta en bok därifrån och läsa och bara njuta. Det händer väl att en bok ramlar ner i bland, kanske ett par böcker från olika hyllor. Dom två, klarar jag av att ställa upp igen. För jag vet vart dom stod någonstans, för man ser glappet. 

Men när ledigheten kommer, så är det precis som någon går runt och knuffar ner alla bokhyllor i hela mitt bibliotek. Sen så sprider den där jäveln runt böckerna, målar om dom till samma färg och sprider dom överallt.

Min ledighet blir lite smått kaotiskt, ibland kan jag välja att inte bry mig och skjuter upp ting. Men det är alltid någonting som gnager baktill som säger att jag har en oreda någonstans som måste ordnas  upp innan ledigheten tar slut.

Nu är det så att jag börjar jobba igen, rutinerna ska åter tas i bruk, dammas av och sättas tillbaka igen. Jag har ingen aning om vart jag ska börja någonstans, allting ligger ju utspritt. Och den jäveln som puttade ner alltihop har ju målat om böckerna till samma färg! Nu har jag bara det alfabetiska och storleken att gå på.

Det är inte det att jag vantrivs att vara ledig, men det för med sig en ångest när allting ska köras igång igenom vanligt. Jag älskar ledigheten, jag älskar att vara ledig med min familj och allting som det innebär även om jag har det där gnagandes att jag måste städa upp i mitt kaos.

Omställningar är svåra för mig, jag kan inte riktigt hantera det. Det kanske går lättare nu än vad det gjorde för ett år sedan, men skräcken och förvirringen som skapas när man inte vet vart man ska börja någonstans sitter ändå i. 

Ni vet hur det är, när ni ska storstäda ett stökigt rum, speciellt ett barnrum med ett barn som gillar att samla på sig en massa skit. Man suckar, går och tar en kopp kaffe och samlar kraft, sen sätter man sig på golvet och börjar sortera saker, kasta saker, skakar mattor och bäddar sängar. Man dammtorka och ställer tillbaka saker där dom ska vara. Man börjar dammsuga, tvätta golv och pustar ut. 

Det tar ett bra dag, längre tid än vad man först tror. 

Skillnaden denna gången är att jag är öppen om hur jag mår, vilka svårigheter jag har. Jag har en större förståelse för hur jag måste ha det och hur jag mår och vad som påverkar mig.

Denna gången kanske jag bara behöver städa halva rummet för att låta någon annan ta resterande.

För att kunna somna igår var jag tvungen att ta ett par atarax, just för att kunna av det känslomässiga. Annars hade jag återigen legat och grubblat och gråtit. Jag är glad att jag har en man som inte bryr sig om att hans axel blir våt av tårar. Utan gillar att jag faktiskt öppnar upp mig och släpper in honom. Vilket jag hade svårt med när min panikångest blev för svår för några år sedan.

Man får ju sota dock när man tar atarax, idag hade jag kunnat sova hela dagen. Gick och la mig ett par timmar förut och fick tvingat upp mig efteråt. På bättre humör och mer labil. 

Nå, nu har jag fått skriva av mig lite i alla fall..

Nu ska jag fortsätta att steka kantarellerna vi fick ihop igår.

Ha en bra kväll och en bra, första arbetsdag ni andra som också börjar jobba imorgon.